Styrning i Corona-tider: vilket land har den bästa modellen?

Forskning som är extra relevant att bedriva så här i Corona-tider är i vilka sammanhang olika styrsätt fungerar väl. Jag och nationalekonom Mats Bergman vid Södertörns högskola har tittat på den här typen av problematik från ett förvaltningsperspektiv, närmare bestämt sambandet mellan institutionell design av regleringsmyndigheter och beslutseffektivitet. Den här typen av myndigheter reglerar till exempel offentliga tjänster inom konkurrens och telekom. Vissa europeiska länder har en generaldirektör med befogenhet att fatta beslut direkt, medan andra har en styrelse som också är med i beslutsfattandet.

Vårt argument, som stöds av jämförande kvantitativ analys av data från 33 länder i Europa, går ut på att det bästa styret beror på sammanhanget, och att enmansstyre ser ut att vara det mest fördelaktiga om de styrda har gemensamma intressen. I detta fall krävs en stark och tydlig ledning som kan agera snabbt och konsekvent. Om det styrande organet däremot blir alltför otydligt, består av personer med olika intressen och tar lång tid på sig att fatta beslut, har de styrda med gemensamma intressen starkare tendens att utmanövrera det styrande organet. I denna typ av enmansstyre utesluts dock inte att råd hämtas från andra, men det slutgiltiga beslutet är det generaldirektören som fattar. Om de styrda däremot har olika intressen, argumenterar vi för att det kan vara mer fördelaktigt med fler personer i det beslutande organet, eftersom olika egenskaper och scenarios och infallsvinklar behöver tas hänsyn till mer skarpt innan ett välavvägt beslut kan fattas (jmfr beslutsfattande i domstol). Det krävs i detta fall också mer för att de styrda ska koordinera sig "mot" det styrande organet.

Corona-pandemin har inslag av båda situationerna: dels finns ett allmänintresse att begränsa smittan så långt som möjligt så snabbt som möjligt, dels har människor i olika länder olika behov vilket gör att de kan ha starkare eller svagare incitament att följa vissa råd eller direktiv. Precis som när det gäller regleringsmyndigheter för telekom-tjänster, som vi har närstuderat, har Sverige valt den mer kollegiala stilen medan Norge och Finland har enmansstyre. Mycket talar för att det finns stora fördelar med Sveriges systematiska inhämtade av kunskap och expertis och viss tröghet, medan snabbheten och direktheten som synts i det norska fallet visat en (ännu) tydligare linje för medborgarna. Eftersom vi är mitt i pågående process är det för tidigt att utvärdera den mest effektiva strategin. Min observation är att Sverige ibland väntat för länge på att ta beslut, till exempel när det gäller omslag till online-undervisning på högskolenivå, och att avråda från resor till och från utlandet och en del regioner. Vi anade dock vad som skulle ske, så på något sätt fungerade systemet och nätverkandet som en hint om vad som skulle komma - förutsatt att medborgaren följer nyhetsflödet.

Här kan du läsa mer om vår studie:
https://pol.umontreal.ca/departement/activites/activite/news/eventDetail/Event/conference-efficiency-in-bureaucracy-evidence-from-telecom-regulation-in-europe-par-annika-freden-et-mats-bergman/