Alliansen, väljarna och KD:s partiledarval

Efter valförlusten 2014 står Alliansen inför ett vägval: hur ska samarbetet se ut framöver, vem tjänar på att samarbeta mer och vem tjänar på att bryta sig loss? Forskningen ger inget entydigt svar på den frågan. Å ena sidan vinner partierna på att profilera sig och sticka ut i förhållande till andra alternativ. Det kan vara genom att lyfta en viss fråga, släppa fram nya kandidater och bli mer radikala. Det var på detta sätt Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ nådde framgångar i senaste valet.

Å andra sidan finns det något som heter regeringsduglighet och det faktum att ett parti inte kan regera ensamt, i synnerhet inte i dagens läge när antalet partier blivit fler och inget av de etablerade partierna vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Detta gör att partierna är beroende av varandra i högre grad än tidigare.

Partiledarvalet i KD kan ses som en illustration av dessa två krafter: att vilja profilera sig och sticka ut, och samtidigt skapa förtroende hos andra partier. Ebba Busch Thor slår igenom medialt men har relativt lite erfarenhet från den nationella politiken. Jakob Forssmed har betydligt bättre förankring i riksdagen, men har lite otydligare konturer. I radions P1 Morgon 2 mars deklarerade KD:s David Lega att han stödjer Forssmed med motivet att det är bättre att vara ett litet parti som får inflytande och igenom sin politik, än att vara ett något större parti i opposition. Partikamraten Lars Adaktusson, å sin sida, klargjorde att han stödjer Ebba Busch Thor med motivet att hon skulle föra in entusiasm och ny kompetens.

Det finns inget givet svar hur ett parti bör agera i kristdemokratiskt läge. Den bästa strategin är förmodligen en kombination av de båda faktorer som ser ut att öka röstning på ett litet parti i ett block: att profilera sig tydligt och samtidigt vara ett trovärdigt alternativ att samarbeta med i regering.