Att följa strömmen - eller gå emot den

Under våren har Socialdemokraterna stärkt sitt stöd i opinionen, samtidigt som fler börjar ifrågasätta Sveriges sätt att handskas med krisen. Småpartierna, däremot, ligger i skymundan och människor i oro och osäkerhet ser ut att dras till kända kort. Vad skulle kunna ändra på ett sådant läge inför nästa val?

I en nypublicerad artikel undersöker jag och två forskare från Kanada och USA väljares tendens att vilja stödja ett osäkert kort, som ser ut att vara mer av en chansning att rösta på än ett större parti. Förväntningarna var att lokala sociala nätverk påverkar tendensen att välja det osäkra kortet. Det fick vi starkt stöd för i experimentet: tendensen att välja "underdogen" var betydligt högre när väljaren fick information om att några andra i ens närmaste sociala nätverk stödjer det lilla partiet, medan få röstade på underdogen när personer i det lokala nätverket såg ut att ha blandade preferenser eller när väljaren inte fick någon information alls.

Detta visar att de flesta har en tendens att välja det stora partiet. Samtidigt visar det att en bild av att ett litet parti har starkt stöd i ens omgivning kan ge en skjuts för stödet. På samma gång kan ett lokalt nätverk lura väljaren att tro att chansen att det lilla partiet röstas in är större än vad den faktiskt är.

Under Corona-krisen har nätverken blivit mer lokala och nationella/globala på samma gång: svenska medborgare följer regeringens och myndigheternas riktlinjer, vilket gjort att vi fått en mer allmän agenda än på många år. Det kan vara en förklaring till att det statsbärande partiet S ökat sitt stöd. Samtidigt är entreprenörskap, innovation och snabba fötter viktiga faktorer för att hantera krisen. Det skulle kunna bana väg för att partier slås ihop, och att lösningarna blir mer pragmatiska än vad de varit innan.

Styrning i Corona-tider: vilket land har den bästa modellen?

Forskning som är extra relevant att bedriva så här i Corona-tider är i vilka sammanhang olika styrsätt fungerar väl. Jag och nationalekonom Mats Bergman vid Södertörns högskola har tittat på den här typen av problematik från ett förvaltningsperspektiv, närmare bestämt sambandet mellan institutionell design av regleringsmyndigheter och beslutseffektivitet. Den här typen av myndigheter reglerar till exempel offentliga tjänster inom konkurrens och telekom. Vissa europeiska länder har en generaldirektör med befogenhet att fatta beslut direkt, medan andra har en styrelse som också är med i beslutsfattandet.

Vårt argument, som stöds av jämförande kvantitativ analys av data från 33 länder i Europa, går ut på att det bästa styret beror på sammanhanget, och att enmansstyre ser ut att vara det mest fördelaktiga om de styrda har gemensamma intressen. I detta fall krävs en stark och tydlig ledning som kan agera snabbt och konsekvent. Om det styrande organet däremot blir alltför otydligt, består av personer med olika intressen och tar lång tid på sig att fatta beslut, har de styrda med gemensamma intressen starkare tendens att utmanövrera det styrande organet. I denna typ av enmansstyre utesluts dock inte att råd hämtas från andra, men det slutgiltiga beslutet är det generaldirektören som fattar. Om de styrda däremot har olika intressen, argumenterar vi för att det kan vara mer fördelaktigt med fler personer i det beslutande organet, eftersom olika egenskaper och scenarios och infallsvinklar behöver tas hänsyn till mer skarpt innan ett välavvägt beslut kan fattas (jmfr beslutsfattande i domstol). Det krävs i detta fall också mer för att de styrda ska koordinera sig "mot" det styrande organet.

Corona-pandemin har inslag av båda situationerna: dels finns ett allmänintresse att begränsa smittan så långt som möjligt så snabbt som möjligt, dels har människor i olika länder olika behov vilket gör att de kan ha starkare eller svagare incitament att följa vissa råd eller direktiv. Precis som när det gäller regleringsmyndigheter för telekom-tjänster, som vi har närstuderat, har Sverige valt den mer kollegiala stilen medan Norge och Finland har enmansstyre. Mycket talar för att det finns stora fördelar med Sveriges systematiska inhämtade av kunskap och expertis och viss tröghet, medan snabbheten och direktheten som synts i det norska fallet visat en (ännu) tydligare linje för medborgarna. Eftersom vi är mitt i pågående process är det för tidigt att utvärdera den mest effektiva strategin. Min observation är att Sverige ibland väntat för länge på att ta beslut, till exempel när det gäller omslag till online-undervisning på högskolenivå, och att avråda från resor till och från utlandet och en del regioner. Vi anade dock vad som skulle ske, så på något sätt fungerade systemet och nätverkandet som en hint om vad som skulle komma - förutsatt att medborgaren följer nyhetsflödet.

Här kan du läsa mer om vår studie:
https://pol.umontreal.ca/departement/activites/activite/news/eventDetail/Event/conference-efficiency-in-bureaucracy-evidence-from-telecom-regulation-in-europe-par-annika-freden-et-mats-bergman/

Utbyte i Montréal

Den här månaden är jag på forskningsutbyte i Montréal, i fransktalande Quebec, Kanada. Senast det begav sig var fyra och ett halvt år sedan då ECPR, European Consortium for Political Research, höll sin generella konferens här och jag var i slutfasen av min avhandling om strategisk röstning. Det visar att Montréal och Quebec gärna sneglar mot Europa, samtidigt som man geografiskt ligger betydligt närmre New York och Toronto. Temperaturen nu i januari skiftar snabbt från dag till dag mellan minus 20 och plus 6 grader, vilket gör det lite svårt att hänga med i svängarna. Kontrasten mot södra Sveriges jämna blidväder är stor. Skridskokulturen är stark - de flesta åker med hockeyrör och utan hjälm. Cannabisdoften, som numera är legalt att bruka, står tät på många platser. Att de liberala strömningarna är starka i Montréal är tydligt, samtidigt som Fjällrävens Kånken syns på många yngre.

Något som också har letat sig från Sverige till Kanada är ryktet om en Skandinavisk forskningskultur där det är "lätt" att lyckas eftersom det finns så många forskningsfinansiärer. Det är förvisso sant att man om man har tur med ansökningar kan forska väl i Sverige. Men vägen dit är långt från spikrak, vilket jag försöker förklara för min kanadensiska kollegor. Efter en välavlönad och relativt trygg doktorandtid väntar ett "hål" som det är upp till en själv att fylla med innehåll. Det finns inga utstakade karriärvägar och det är upp till en själv att ta kontakter och ta tillvara på dem. Ta deltidsjobb i projekt och kombinera olika uppdrag.  

I dagsläget är jag en av dem som kan göra den här typen av utbyten med egna forskningsmedel. Det gör att jag kan träffa forskare som är inne i samma fält, testa idéers hållbarhet, och om resultat är publicerbara. Sånt är inte alls lika lätt att ta reda på i en svensk miljö. Samtidigt kan denna publiceringskultur stå i vägen för mer fritt tänkande, nya idéer o s v. Det är inte alls givet vilken miljö det är mest värt och roligast att vara forskare i. Som valforskare kan det vara rätt skönt att vara i medieskugga ett tag, och ta in nyheter från andra håll.