Nyval 2015

I onsdags utlyste Stefan Löfven nyval. Frågan är vad som skulle kunna förändra det läge vi har idag. Kommer väljarna att flytta sina positioner nämnvärt? Det finns inte så mycket som tyder på att det kommer att bli dramatiska förändringar i styrkeförhållanden mellan vänster och höger och SD:s röstandel. Däremot kan små förändringar få stor betydelse. Till exempel kan vänsterväljares tendens att välja ett säkert kort istället för en utmanare stärka blocket i mandat, medan talet om blocköverskridande samarbete skulle kunna försvaga Alliansen och göra chanserna sämre för KD, som varit väldigt osynligt efter valet. "Swing-voters" i mitten som tvekar mellan vänster och höger kan vidare ha blivit desillusionerade av Löfvens sätt att hantera regerandet, och gå över till den borgerliga sidan.

Personligen tror jag att väljarna nu när en önskan efter starka, kompetenta kandidater som har förmågan att samarbeta utan att för den sakens skull vara icke-ideologiska.
 Vidare kommer  regeringsfrågan att bli ett än starkare argument att ta med i sitt val av parti. Vad sådana tankegångar får för betydelse när rösten väl ska läggas är svårare att sia om. Eftersom det är så många "moving parts" - nyval som de flesta väljare aldrig varit med om, ny tidpunkt, ny(a) partiledare och så vidare kan det bli som Downs teori om rationellt väljarbeteende i proportionella valsystem förutspår: man går tillbaka till sin preferens utan att tänka så mycket på vad rösten leder till. Å andra sidan är det viktigare än tidigare att det blir rätt och tydligt. Löfven lämnar över ett stort ansvar till väljarna att fixa till det.

Detta nyval skulle kunna bli ett formativt moment där nya kandidater träder fram, nya idéer får fäste och ledningen kavlar upp armarna.

Efter valet - vad händer nu?

Vi har ett resultat i valet i Sverige september 2014. Moderaterna backar, Socialdemokraterna går något framåt. Sverigedemokraterna vinner mark och Feministiskt initiativ lyckades mobilisera sina väljare men inte få tillräckligt många extraröster för att ta sig in i riksdagen. Det ser ut som en kamp mellan etablissemang och alternativ, öppenhet och slutenhet.

Resultatet kan bli en regering över blockgränserna. Stefan Löfven har hela tiden i valrörelsen talat om samarbete med partierna "på andra sidan", något som han deklarerade på DN Debatt redan i början av vintern. På valnatten spetsades detta budskap ytterligare: Löfven kan tänka sig att samarbeta med alla partier utom Sverigedemokraterna, sa han. På 1980-talet var Vänsterpartiet det stabila stödpartiet, vilket banade väg för taktiska röster på V till exempel i valet 1982. 2014 blir dock blir Vänsterpartiet avvisat i de första regeringsförhandlingarna. Löfven tar sats mot mitten.

I nuläget ser det dock svårt ut att få med sig Centern, som i samarbete med Alliansen och med Annie Lööf som partiledare profilerat sig som anti-vänster och fäster stor vikt vid skattereduktioner som Rut och Rot. Då är chansen större att Folkpartiet skulle kunna bli ett stödparti till en S-MP-regering, i synnerhet om partiet byter partiledare i mer mitten-liberal riktning. Folkpartiet fick dock, precis som Miljöpartiet, förhållandevis låga resultat i årets val, vilket gör att en koalition med endast FP, S och MP inte får egen majoritet. Antingen Vänsterpartiet eller Centern måste med.

En resa genom Skåne

I veckan har jag varit ute på fältet för att ta tempen på valrörelsen i Skåne. Från Skanör i sydväst till Kristianstad i nordost. Skåne liknar kontinentala Europa mer än övriga Sverige: stödet för populistiskt-främlingsfientligt parti är relativt utbrett, samtidigt som det finns tydliga skillnader mellan stad och landsbygd, kust och inland. I Lund och Malmö ser röstmönstren helt annorlunda ut än i till exempel Hässleholm. I Lund står Folkpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ starka, i Malmö är det "de stora"  S och M samt (vid Möllevången) Fi som gäller. I den relativt stora kommunen Hässleholm inne i landet nådde SD över 20 procent i EU-valet. Längst nere i söder i Vellinge kommun dit inga pågatåg går regerar Moderaterna sedan lång tid tillbaka.

Skanör-Falsterbo på Vellinges spets är en pärla, med tysta lugna gator, strand och ett hav som breder ut sig. Men oppositionen i kommunen, i detta fall Folkpartiet, börjar tröttna. De vill ersätta Moderaternas maktmonopol med ny politik, deklareras på torget i huvudorten Höllviken en bit därifrån.

Skanörs strand

I Kristianstad, ett par timmars resa norrut, är alternativen fler: valstugorna står prydligt uppradade på Stora Torg. Vid 10-tiden på morgonen är det inte så många som hittat dit. Vid lunchtid ökar rulljansen. På pågatåget tillbaka söderut talas politik. Någon öppnar Metro där det står vad kändisar ska rösta på. Har du bestämt dig? frågar en kille till en annan. Sedan diskuterar de en "helt random" personvalskampanj på Facebook. Det är val 2014 i Sverige och det är inte avgjort än.

Bandwagon och valstugor

På Stortorget mitt i Lund står valstugor i glada färger. Det tål att funderas på vad som gör att folk lockas in i dessa och hur partierna kan förmedla sina budskap. Enligt opinionsmätningarna står opinionen i princip still sedan i början av sommaren. Mycket tyder på att valet kommer att sluta som opinionsmätningarna antyder: KD och C klarar sig kvar med knapp marginal, Moderaterna backar, och S får drygt 30 procent. Detta är min anspråkslösa gissning, med reservation för att vinden kan vända den kommande veckan. Något parti kan få en skjuts och överraska. Det som talar för detta är att väljarna blir allt rörligare och inte har sympatier för ett särskilt parti. Då kan ett drag i rätt läge från något av partierna göra att det får vinden i ryggen. När väljaren går i den riktning vinden blåser brukar det kallas för bandwagon-efffekt.

En bandwagon-effekt syns just nu i presidentvalskampanjen i Brasilien. Valet äger rum i början av oktober och tre huvudkandidater tävlar om segern. Nuvarande president Dilma Rousseff har länge varit i stor ledning, trots att Brasilien har ekonomiska problem. Nu har tredjekandidaten Marina Silva seglat upp som en allvarlig utmanare till Rousseff. Silva fick extra stöd sedan partiets ordinarie kandidat Eduardo Campos omkommit i en flygolycka. I en opinionsmätning i veckan spåddes att hon skulle vinna över Rousseff om valet går till en andra omgång. Den här typen av mätningar kan i sin tur göra att ännu fler lägger sin röst på Silva. I Brasilien är det färre väljare än i Sverige som har stark anknytning till ett parti: istället väger färgstarka kandidater tungt. Om de får "rätt" exponering kan segern vara vunnen.

Förväntningar och opinionsmätningar

Nu har valrörelsen kastat loss och ett par saker kan noteras: KD har positiv trend och klättrar över spärren, medan läget för Fi är mer osäkert. För den som forskar kring spärr-effekter är detta ett spännande läge. I tidigare forskning visar jag att etablerade partier som KD kan tjäna röster på att ligga strax under spärren, medan oetablerade partier som Fi gynnas av mer positiva siffror. Ett exempel på att etablerade partier kan förlora röster i ett läge där opinionsmätningar visar att de kommer att klara spärren är liberala FDP i Tyskland, som åkte ur parlamentet med knapp marginal i valet hösten 2013.

Å andra sidan visade KD vid riksdagsvalet 2010 en liknande tendens som i år: inför sommaren låg partiet relativt lågt för att sedan klättra upp och över spärren i mätningar efter sommaren (se Sifos väljarbarometer 2010). Historiskt visar svenska valrörelser en tendens att gynna små partier, framförallt KD och V, medan stora partier tenderar att tappa. I höstens val kan KD tjäna på att uppfattas som ett parti som riskerar att åka ur - alltför höga opinionssiffror (över 5 procent) kan få en del Moderatsympatisörer, som var de som i valet 2010 röstade taktiskt på KD, att istället satsa på ett annat parti. Samtidigt bör KD framstå som angelägna och starka nog: ytterligare ett experiment som jag genomfört visar att chansen att välja ett litet parti också ökar om man tror att det har en stor chans att klara spärren.

Detta påverkar även röstning på Fi. Här är det stor risk att väljare uppfattar att partiet inte tillräckligt starkt för att ta sig in i riksdagen och därför avstår från att rösta på det. Positiva opinionsmätningar kan däremot ge en känsla av att partiet faktiskt har en chans. Relativt små skillnader i olika mätningar, till exempel nyligen presenterade Sifo där Fi får 2,6, och Yougov där Fi får 3,6, kan i högsta grad påverka den här typen av resonemang. Se vidare min DN Debatt-artikel från 1 juli http://www.dn.se/debatt/stark-medvind-i-opinionen-gynnar-fi-mer-an-andra-partier/

Val i Sverige och Brasilien

Just hemkommen från en längre resa i Brasilien slås jag av spännande likheter och skillnader med Sverige. Vi har båda allmänna val i höst: Brasilien väljer ny president och Sverige ny riksdag. En brasiliansk statsvetarkollega resonerade att bristen på god tillgänglig sjukvård kan bli den nuvarande presidenten Dilma Rousseffs fall. På en offentlig akutmottagning i huvudstaden Brasilia en söndag i augusti tjänstgjorde endast en läkare, och väntetiden blev därefter. Detta känns igen från diskussionen i Sverige med långa väntetider på akutmottagningarna, som ofta bemannas av läkare med kort erfarenhet i yrket. Även utbildningssystemet i Brasilien kritiseras för att inte stå sig i den internationella konkurrensen. Bland brasilianarna är det till exempel fortfarande väldigt få som pratar engelska, och i Sverige sjunker kunskaperna i matte.

TV har stark ställning som förmedlare av politisk information i Brasilien (till och med i favelorna där de allra fattigaste bor finns det en parabolantenn på praktiskt taget varje tak). Medverkan i TV betyder mycket för val av parti i denna stora, relativt nya demokrati där få har en tydlig partipreferens. Framförallt på det lokala planet, där få känner till de politiska kandidaterna, kan TV-framträdanden göra stor skillnad. I Sverige är partierna mer etablerade och fler känner till vad de står för. Den ökade rörligheten, d v s att allt färre röstar på samma parti från ett val till ett annat, är dock något som talar för att medieframträdanden i olika kanaler får betydelse också för utgången av det svenska valet 2014. Inte minst lokala kandidater har, precis som i Brasilien, förmodligen mycket att vinna om de lyckas nå ut i klassiskt tunga frågor som sjukvård och utbildning.

Brasilien går snart till val (bild från Rio de Janeiro)

Taktik och opinion

Almedalspanelen När statsvetarna ställer frågorna - fem nya teorier om väljarna (under ledning av Peter Esaiasson, Göteborgs universitet) blev en folkrik tillställning - kul att så många är intresserade av valforskning! Jag presenterade forskning om sambandet mellan opinionsmätningar, koalitioner och taktisk röstning. Mina studier visar att etablerade partier som till exempel KD tjänar på att ligga relativt lågt i mätningarna (eftersom de då får taktiska röster från allmänborgerliga sympatisörer, i synnerhet om en koalition är uttalad), medan outsiders som till exempel Fi tjänar på generellt högre siffror, vilket gör att fler vågar lägga sin röst på dem. Samma fenomen har hittats i det tyska systemet, så det verkar finnas något mer generellt, psykologiskt i detta. Läs mer i min debattartikel i DN förra tisdagen http://www.dn.se/debatt/stark-medvind-i-opinionen-gynnar-fi-mer-an-andra-partier/,
en uppföljning på detta i Norrköpings Tidningar http://www.nt.se/opinion/ledare/forvanande-men-begriplig-framgang-9949846.aspx samt en kortis från DN:s Karin Eriksson som var på plats vid seminariet i Almedalen: http://www.dn.se/valet-2014/kd-kan-tjana-pa-att-ligga-lagt/

Efter Almedalen har en stor del av valforskar-Sverige tagit ledigt. En och annan opinionsmätning lär väl dyka upp de närmaste veckorna, men det är i augusti det gäller.

Inför Almedalen

Just nu ligger många statsvetare, politiker och journalister i uppvärmning inför Almedalsveckan, som drar igång i Visby på söndag 29 juni. Twitterkontona kommer gå varma och skulle det komma någon nyhet från något av partierna som ligger rätt i tiden lär den få genomslag. Det skulle kunna gälla ett nytt förslag om skolan (löner, lärartäthet, status, metoder), infrastruktursatsning (tåg, Internet) och hur unga och gamla kan lyckas komma in respektive stanna på arbetsmarknaden, utan att grupperna konkurrerar med varandra. Det kan bli hett men för de flesta är säkert VM i fotboll eller annalkande semesterresa betydligt viktigare.

För gemene man drar valrörelsen igång först på allvar i början av augusti, efter semestrarna, för att kulminera i slutet av samma månad. Vi bestämmer oss allt senare vad vi ska rösta på. Fortfarande är det ungefär hälften som inte bestämt definitivt vilket parti de ska välja, enligt Göteborgs universitets valundersökningar från 2010. I år är osäkerheten särskilt stor bland borgerliga sympatisörer, visar SCB:s partisympatiundersökning maj 2014 (publicerad 3 juni 2014). Samtidigt är det ganska få som bestämmer sig allra sista veckan i riksdagsval. Så det är i första hand augusti som gäller för att mobilisera alla potentiella väljare som kan övertygas av en speciell sakfråga eller taktiska överväganden.

Jag kommer att medverka i en panel om väljarbeteende i Almedalen fredag 4 juli: "När statsvetarna ställer frågorna - fem nya teorier om väljarna". Kom gärna och lyssna!

Generationskriget

Vi har ett resultat. Fi och MP framåt, framförallt bland unga. Moderaterna tappar. Och SD:s bas växer sig starkare. Det som utmärkte EU-valet är att olika åldrar röstade olika i ännu högre grad än tidigare, visar SVT:s valundersökning. Unga röstade Fi, MP, PP ("frihetligt"). Äldre röstade FP, KD, M ("borgerligt"). En teori är att det rör sig om 1) vilka teman som betonas 2) formerna för politiken.

1) Fi, MP och PP tar upp frågor som berör unga. Jämställdhet och feminism aktualiseras på tröskeln till arbets- och familjeliv. På Internet tillbringar många en avsevärd tid av sina liv. Miljö som politisk fråga är något självklart.

2) Fi har boostat på twitter och Facebook. Det började stort med manifestationer mot rasism före jul, och accelererade under våren med homepartyn, rösta rosa och skicka Soraya till Bryssel. Det är tillgängligt och synligt, spinner en spinner fler. Det gäller att vara en i gänget. Möjligen kan de "socialistiska " formerna få en och annan att snegla på Annie Lööf och Birgitta Ohlsson.

Ett parti som också stack ut i EU-valet är Centern. Till skillnad från övriga borgerliga partier lyckades de locka väljare ganska jämnt över åldrarna. Enligt uppgift har Fredrick Federley som företräder en liberal falang fått många personröster, samtidigt som jordbrukare röstade på Centern i högre grad än tidigare. De verkar alltså ha mobiliserat både gamla och nya väljare. Prognosen för riksdagsvalet är inte lika solklar. I EU-valrörelsen framstod Centern som det parti som låg illa till i opinionen, och kan därför ha fått en skjuts av dem som stod och vägde mellan olika borgerliga partier. Detta visar också att mobiliteten bland borgerliga sympatisörer är stor. En del av dem verkar till och med ha snubblat över till MP.

Det bådar för ett spännande riksdagsval.

Strategier i EU-val

Nu är det bara drygt en vecka kvar till EU-valet 25 maj. Småpartier med starkt stöd bland högutbildade storstadsbor, till exempel Fi, har större chans i EU-valet än i riksdagsvalet eftersom valdeltagandet är lägre. Men med tanke på att opinionsmätningarna är osäkra eftersom många bestämmer sig sent är det svårt att göra kalkyler kring vilka partier som klarar spärren - ja, spärren på 4 procent gäller även för valet till Europaparlamentet. Detta kan vara en anledning att helt enkelt rösta på det parti man sympatiserar mest med.

Men även i EU-valet finns en rad strategiska faktorer att ta hänsyn till. Vilken kandidat tror jag kan driva mina hjärtefrågor mest effektivt? (Enskilda kandidater som driver särskilda frågor kan göra skillnad.) Vilken partigrupp vill jag ge stöd? (Gruppbildningar mellan partier ser annorlunda ut i Europaparlamentet jämfört med i riksdagen.) Vilken grupp har chans att bli störst och därmed ge grund för valet av EU-kommissionens ordförande? (Sammansättningen i parlamentet kommer att ge underlag för den kommande ledningen av EU-kommissionen, som är det organ som tar initiativ till ny lagstiftning.)

För den som vill tänka framåt finns alltså en hel del att överväga. Den 25 ska beslutet vara fattat.

EU-val vs riksdagsval

Hur en väljare bör tänka debatteras nu för fullt mellan röd-gröna blocket (Göran Greider) och Feministiskt initiativ (Gudrun Schyman). I val till riksdagen är det solklart, enligt Greider: man bör rösta på ett parti som med säkerhet kommer in i riksdagen. Schyman säger emot och menar att ideologisk övertygelse måste styra. I Europaparlamentsvalet ställer sig Greider på en annan sida. I ett svar till Schyman i ETC tillstår han inom parentes att han kan tänka sig att där välja Fi: ("I EU-valet kanske jag själv lägger min röst på Fi, exempelvis.")

Detta aktualiserar frågan: vad är det vi röstar på? En idé, en regering, en kandidat, ett parti? Motiven ser olika ut i olika typer av val. I Europaparlamentsvalet är andelen röstande lägre och partitillhörigheten betyder mindre. I riksdagsvalet är det regeringsbildning och partipiska som gäller. Det gör det svårare att slå sig in. I Europaparlamentsvalet kan däremot småpartier som Piratpartiet nå snabb framgång och även få inflytande i parlamentets mer lösa strukturer. I år kan det vara Fi:s tur.

Vem vinner på pre-elektorala koalitioner?

Inför valet 2010 ingick S i allians med V och MP, idag är läget mer öppet för olika samarbeten. Huruvida pre-elektorala koalitioner leder till mer eller mindre strategisk röstning (d v s instrumentell röstning på ett annat parti än det man gillar bäst) råder det delade meningar om inom forskningen. En del menar att tydliga koalitioner minskar osäkerheten för väljare som annars velat skicka en signal åt ett visst ideologiskt håll. Å andra sidan leder tydliga signaler till att partier runt spärren kan få extra röster om ett stort samarbetsparti har så det räcker och blir över. Detta gällde till exempel Moderaterna 2010, vars supportrar gick över till KD i betydande skala. Detta gjorde att KD höll sig kvar den gången.

Det svenska exemplet tyder på att koalitioner på högerkanten i vissa lägen kan gynna små partier. Men även när det inte finns tydliga signaler kan det ske en ström av väljare från ett stort till ett litet parti. Rörelsen från S till V på 1980-90 talen är ett tydligt exempel.

Ny forskning från Tyskland tyder på att partiernas uttalanden om hur de vill att väljare röstar påverkar väljares beslut. Angela Merkels ovilja att uppmana till taktikröstning på koalitionspartnern Liberala FDP i valet 2013 ska ha varit en anledning till att FDP åkte ur parlamentet med knapp marginal. Hur Reinfeldt och Löfven sköter snacket i valrörelsen - och hur väljarna reagerar - blir spännande att följa.

Partiers framgång och opinionsmätningar

Opinionsmätningar är hett i veckan: imorse var kommunikationsvetaren Jesper Strömbäck inbjuden till P1 Morgon för att svara på frågan om de är bra. Strömbäck menade att det finns risker med dem - inte minst för att de feltolkas. Han pekade också på att de kan ge direkta effekter på väljare, som att fler väljer det parti som det går bra för (sk bandwagon-effekt).

I Sverige finns dock en effekt som är än mer påtaglig: småpartiers spurt. I Sverige tenderar S och M att tappa, och småpartier, framförallt KD och V, att vinna i valrörelsens slutskede. Därtill visar ny forskning med experimentell data, som jag genomförde vid Medborgarpanelen, Göteborgs universitet, våren 2013 att inte ens vid så låga nivåer som ett stöd på 1.8 procent förlorar ett litet parti väljare. I detta fall, där det var KD.s nivåer som manipulerades, vann partiet till och med extra röster. Ett alldeles färskt labexperiment som jag just genomfört i Sverige och Kanada pekar på liknande tendenser: det finns taktiska röster så att det räcker till flera partier.

Så - vid sidan om bandwagon, glöm inte att småpartierna faktiskt kan tjäna på att ligga illa till.

Läs mer om småpartiernas spurt i Oscarsson/Holmbergs genomgång av valet 2010, sidorna 45-49 http://www.scb.se/statistik/_publikationer/ME0106_2010A01_BR_ME05BR1101.pdf

Evidence from 2010

Looking back is sometimes helpful, not least when talking about elections. Calling up Sweden 2010, there were two outspoken pre-electoral coalitions: the incumbent Centre-Right and a Socialist-Green alternative. There were a couple of parties somewhat at risk of falling below the threshold. Before the election, Prime Minister Fredrik Reinfeldt outspokenly encouraged voters to cast a strategic vote for the Centre-Right  to keep the upcoming xenophobic Sweden Democrats out of power. 

In the end, all seven parliamentary parties, and the Sweden Democrats, made it to the parliament and the Centre-Right government was elected to stay in office. Looking more closely at what happened, data from the 2010 Swedish National Election study shows that it would have been difficult for the Christian Democrats, included in the incumbent coalition, to make it if it weren't for strategic votes. When comparing voters’ first preferences in the pre-election study with their final vote choice, it appears that among those who voted for the Christian Democrats, a majority actually had the largest party in the coalition – the Moderate Party – as their most preferred party:

 First party preference and vote for Christian Democrats (KD)

Preference (%)
Left Party (V)	1,9
Social Democrats (S)	3,8
Centre Party (C)	18,9
People’s Party Liberals (FP)	13,2
Moderate Party (M)	50,9
Christian Democrats (KD)	49,1
Green Party (MP)	9,4
Sweden Democrats (SD)	0,0
n	53
percent KD votes	6,1
NOTE: Pre-election sample, voters who voted for other parties excluded. Preference(s) based on voters’ highest score on 11-point sympathy scale, including ties, (= possible to have two or more parties highest scored).

This indicates that voters had other reasons than sincere party preference to choose the Christian Democrats. Furthermore, when using a more specific measurement of "threshold incentives" (motives to vote for a party because it is in danger of not reaching the threshold to the parliament) and controlling for other factors important for vote choice, such as party identification and number of socio-economic variables, the chances to vote for the Christian Democrats increases by a quarter. These analyses also show that in this election it was the Christian Democrats and not so much the other small parties that benefited from strategic votes.

In the 2010 Swedish national election, motives related to the electoral threshold and considerations of government outcomes had a substantial impact in voting for the Christian Democrats. There was a movement from the other Centre-Right parties, in particular the Moderate Party, to this party. This year Sweden is approaching a new general election annd the coalition alternatives are not as set as last time.  This analysis of the previous election indicates that the Christian Democrats have a group of potential strategic votes. Still, no strategic votes can be taken for granted. 

For full paper and analysis of the 2010 Swedish General Election, see

http://www.tandfonline.com/eprint/uaZsqXEeRTphADEypayP/full

Journal of Elections, Public Opinion and Parties, published online

Election year

This year - 2014 - is Election Year in Sweden. Elections have inspired me for a long time - the first one I remeber is 1988 when seals were threatened and I joined to the local school - or was it a library -  where people cast their votes.

The question today is whether  the Social Democrats, with a little help from the Green party (and the Left party), will keep its lead from the opinion polls and go all way to office. The centre-right has been governing for almost 8 years, and there is a feeling that something else is needed. Furthermore, it is an issue whether the Centre party and the Christian Democrats, today included in the centre-right government "Alliance", will actually reach the electoral threshold. If they would not, the centre-right would be consideraly weakened. How far are Moderate party supporters willing to go to support weaker parts of the "Alliance"? And are supporters of other parties, such as the Green party, willing to vote for the small centre-right parties, just to keep them in parliament?

Research shows that voters identify less with a specific party than before, and as many as 20 percent of the electorate in a regular opinion poll are unable to answer which party they support or would vote for if there were a general election. The electorate is volatile and therefore trends become even more important to follow. That's the purpose of this blog. Be very welcome!

Stortorget, Lund, Winter 2013-2014