Partisamarbeten och taktisk röstning

En uppriven Decemberöverenskommelse lämnar en mer öppen spelplan mellan partierna. En ingång till frågan är hur väljarna ser på det hela och skulle rösta om det vore val idag.

Partiernas signaler om andra partier, och opinionsmätningar, spelar stor roll för hur väljare lägger sin röst. Dels för att många väljare har ett visst utfall som mål: att ett parti ska ta sig in i parlamentet, eller få inflytande i regering. Dels för att dessa signaler säger något om hur andra kan tänkas agera: till exempel hur stor chans det är att ett visst parti blir det största partiet. För väljare som har ett visst utfall i sikte kan det leda till en "strategisk" röst på ett annat parti än det som ligger en närmast ideologiskt.

Ett av de viktigaste resultaten i min forskning är att strategisk röstning inte enbart gäller röstning på stora partier som har större chans att få inflytande, utan även på små partier som antingen ligger nära spärren för representation, eller anses ha för litet inflytande i förhållande till andra partier i parlament och koalition. I omfattande survey-experiment visar jag att partier som ingår i koalitioner tenderar att få strategiska röster om de i opinionsmätningarna ligger strax under eller på spärren, medan partier som har lösare anknytning till regeringssamarbeten behöver övertyga väljare i högre utsträckning om att de har god chans att klara spärren.

En högaktuell fråga är om Kristdemokraterna skulle gynnas av strategisk röstning om det vore val idag eller imorgon. Det som gör det svårare att svara på den frågan nu än vid valen 2010 och 2014 är att Alliansen är i opposition och att Kristdemokraterna inte är lika bundet till den gemensamma plattformen som tidigare. Moderaternas beslut att upplösa Decemberöverenskommelsen efter KD:s beslut att dra sig ut ur den visar att partiet fortfarande är en (viktig) röst i det borgerliga samarbetet och att det finns en lojalitet partierna emellan. Sådant kan smitta av sig på väljarna: i valet 2010, till exempel, uttalade Fredrik Reinfeldt att det var viktigt att rösta för en stabil Alliansregering. I det valet var det många Moderatsympatisörer som gick till KD, och Alliansen omvaldes. Experiment som jag genomförde i valrörelsen 2014 tyder på att liknande tendenser att rösta på strategiskt på KD fanns även då.

Sedan valet 2014 har dock stödet för Sverigedemokraterna vuxit och till skillnad från 2010 är mycket svårt för något av de traditionella blocken att få majoritet. Det talas om mer samarbete över blockgränserna. När partiledarna signalerar detta är det en något lägre andel "moderata" högerväljare som röstar strategiskt på KD, visar ett av mina experiment. Hur Alliansens partier samarbetar sinsemellan och med andra har alltså betydelse för hur många och vems (taktiska) röster partier inom blocket får.

Olika typer av strategisk röstning

Ett år efter valet och nya röster står på spel. Att välja parti är inte detsamma som att alltid rösta på ett visst sätt. En hel del väljare röstar strategiskt, med tänkbara utfall i form av regeringar och politik i åtanke. Andelen väljare som inte väljer det parti som de gillar bäst har ökat de senaste decennierna, från en mycket liten andel på 1960-talet till 20 procent i valet 2014. Det finns flera olika sätt att rösta strategiskt på: ibland på mindre, ibland större, partier. 

I början av 2016 kommer jag att lägga fram en avhandling om strategisk röstning i proportionella valsystem, där ett av bidragen är att utkristallisera olika typer av strategisk röstning. Den första är den typ av strategisk röstning som är mest undersökt och förekommande i alla typer av valsystem: väljare överger ett chanslöst parti för ett parti som har större chans att representeras, (man vill inte kasta bort sin röst, waste one's vote). I pluralitetssystem som till exempel det brittiska är röstning på stora partier även en signal om vilket parti man vill ska leda regeringsbildningen, eftersom regeringen oftast består av ett parti.

I proportionella system som det svenska inte är detta inte lika självklart eftersom resultatet av val ofta blir en koalitionsregering. Koalitionsbildningar innebär ytterligare skäl att rösta på ett annat parti än sitt bästa. Den andra typen av strategisk röstning innebär att man tar hänsyn till den regeringsbildning som kommer att ske efter valet: vem som har chans att ingå i regering och inneha viktiga ministerposter. Det kan leda till att man väljer ett större parti än sitt favoritparti, trots att det parti man gillar bäst har stor chans att ta plats i parlamentet, kallat "sekvensröstning" ("strategic sequencing").

Det finns också skäl att rösta strategiskt på mindre partier än det man tycker bäst om. Den tredje typen av strategisk röstning gäller röstning på ett parti som riskerar att hamna under spärren för representation. Ett skäl att lägga en sådan röst kan vara att man vill att en majoritetskoalition av partier ska styra, och då är det viktigt att alla dess delar, d v s också de mindre partierna klarar spärren ("tröskelröstning", eller "insurance voting").

Den fjärde typen av strategisk röstning rör i ännu högre grad kombinationen av partier i en koalitionsregering. Det utgår ifrån att det ibland finns anledning att rösta på ett parti som har en mer uttalad (extrem) position i ett eller flera områden än ens preferens, om man vill att koalitionspolitiken ska föras i den riktningen. Likaledes kan det vara anledning att stärka positionen för ett litet parti som man anser har för lite inflytande i förhållande till de andra i koalitionen. Detta är en form av "kompensatorisk röstning" ("compensational voting") som också kan innebära en röst på ett annat parti än det man gillar bäst.

Partiledareffekter och strategisk röstning

Inom statsvetenskaplig forskning brukar det heta att partiledaren inte har så stor betydelse för vilket parti man röstar på. Åtminstone i particentrerade system som det svenska, där vi röstar på listor som partierna själva tagit fram, snarare än enskilda kandidater. Så här i Almedalstider är det ändå slående stort fokus på partiledaren, som håller tal varje kväll. Stort fokus på partiledaren var det också i den svenska valrörelsen 2014, och i den danska som nyligen ägde rum.

En svårighet med att i forskningssammanhang bedöma hur stor effekt partiledaren har är att den kan vara svår att separera från partipreferens. Det kan faktiskt vara så att partiledaren bidrar till att en väljare deklarerar ett visst parti som sitt bästa. Partipolitisk preferens kan alltså bestå av flera delar: bedömning av ett partis placering på en eller flera ideologiska skalor, olika sakfrågor, tidigare prestationer och ledare. Ibland tar väljaren också hänsyn till den valspecifika kontexten, såsom spärrar till parlamentet, hur stort ett parti är i förhållande till andra partier och vilka partier som har chans att bilda regering. Detta kan leda till en "strategisk" röst: att man röstar på ett annat parti än sitt bästa med avsikt att påverka utfallet.

Tillsammans med Henrik Oscarsson har jag nyligen skrivit ett kapitel om strategisk röstning, med utgångspunkt i svenska val från 1988 och framåt. Bland annat framkommer att det även i proportionella valsystem som det svenska, där flera partier har chans att representeras i parlamentet, är vanligare att överge små partier för stora än tvärtom. Under vissa omständigheter, till exempel när partierna sänder ut tydliga signaler om samarbetspartners och något parti som ingår i koalitionen riskerar ramla under spärren, ökar dock tendensen att rösta strategiskt på ett litet parti. Politiskt intresserade är också något mer benägna att överge ett stort parti för ett mindre. Läs mer om detta i vårt kapitel i den nyutgivna antologin Fragment från SOM-Institutet: http://som.gu.se/digitalAssets/1533/1533983_sk--l-att-r--sta-strategiskt-i-riksdagsval-freden-oscarsson.pdf

Valet i Danmark i perspektiv

Det blå blocket står som knappa segrare efter valet i Danmark. Detta trots att Socialdemokraterna gjorde en stark upphämtning under våren: så sent som i vintras var de  nere runt 20 procent i opinionsmätningar. Det höll dock inte hela vägen fram. En förklaring till att de blåa drog det längsta strået är att Dansk Folkeparti lyckades mobilisera sina väljare och nådde ett resultat i nivå med vad mätningarna visade förra året.

Exit polls som presenterades på valkvällen visade att Venstre skulle bli det största blåa partiet, vilket inte blev fallet. Resultatet för Dansk Folkeparti underskattades. Frågan är om DF:s väljare var svåra att nå eller obenägna att svara på intervjuarnas frågor i valkampanjens slutskede och på valdagen. Ett liknande mönster syntes i Sverige 2014 där SD:s andel underskattades av exit polls, medan Fi:s andel överskattades. När det gäller det nya danska "alternativa" partiet Alternativet träffade dock mätningarna rätt.

Återstår att se om regeringsbildningsprocessen och stödet för denna blir lika ovisst och långdraget som i Sverige 2014. Danmark ser ut att präglas mer av flexibilitet än det svenska systemet, vilket möjligen skulle kunna öppna för nya konstellationer. Ett parlament med nio partier varav flera med stöd runt 3-5 procent gör dock inte det hela lättare. Ett nytt valsystem med högre spärr (nu ligger den på 2 procent) skulle kunna ena vänstersidan och göra det danska politiska landskapet mer tydligt.

Det danska valkampanjandet

Nu är det bestämt: Danmark går till val den 18 juni, strax före midsommar. Tidigare val har danskarna bestämt sig för vilket parti de ska rösta på relativt tidigt jämfört med andra väljare i nordiska länder, till exempel Sverige. I boken The Nordic Voter. Myths of Exceptionalism, som jag nyligen recenserade för Statsvetenskaplig Tidskrift (Nr 1 2015)  är en förklaring som ges att de danska kampanjerna är mindre professionella än motsvarande i Sverige och Norge, vilket i sin tur kan göra att de inte får så stor effekt. Detta kan ha att göra med att valdatumet inte är satt på förhand utan bestäms av statsministern i förhållande till opinionsläget. Det ger de ledande politikerna mer makt, som sannolikt ger större fokus på enskilda politikområden och mindre på strategi, regeringar och koalitioner som diskuterades flitigt i den senaste svenska valkampanjen. 

I dagens Sydsvenskan skrivs att välfärden, ekonomin och ledarskapet är frågor som statsministern vill prata mest om, vilket påminner om dagordningen i det senaste tyska valet där mitten-högerpartiet CDU  nådde stora framgångar (medan liberala FDP som framstod som mindre trovärdiga ramlade ur). Tidigare i år startade danska Socialdemokraterna även en kampanj för större krav på att den som kommer till Danmark ska arbeta. Det är möjligt att fler strateger är inblandade i årets kampanj och att Danmark i år når upp till det nordiska snittet för hur stor andel som bestämmer sig någon gång under valkampanjen, vilket är drygt hälften. I början av 2000-talet låg siffran på cirka 40 procent för Danmarks del, vilket inte är mycket högre än på 1970- och 80-talen, medan motsvarande andel i Sverige under samma period har stigit markant från cirka 20 procent till att en majoritet av väljarna bestämmer sig under kampanjen. De sena beslutsfattarna kan, om de blir tillräckligt många, avgöra årets danska val.

1 maj och vart politiken är på väg

Första maj-tal är ofta ett bra sätt att känna av vart strömningarna blåser (åtminstone vänster om mitten). Jag begav mig till Mårtenstorget i Lund för att lyssna på Socialdemokraternas företrädare för dagen: bland andra en representant från ungdomsförbundet (Alma Carlsson) och Regionstyrelsens ordförande (Henrik Fritzon). De hade helt olika ton och vinklingar på sina tal, intressanta på varsitt sätt. Alma Carlsson, 17, talade om historien och hur socialistiska krafter måste gå samman för att stoppa mörka, nationalistiska krafter. Det anades också en längtan efter mer betong (?) i slagropen från de yngre åhörarna, en vilja att gå tillbaka till 60-talets miljonprogram, Willy Brandt och Socialdemokraternas storhetstid månne?

Valforskaren Henrik Oscarsson visar att Socialdemokraterna måste locka fler unga för att bli slagkraftiga framöver. SSU Frihets (som filialen heter i Lund) recept ser ut att vara historisk analys, blandat med sång och slagrop. På högersidan har de konkurrens av en rad unga partiledare som dock inte nödvändigtvis företräder yngre ideal.

Region Skånes styrelseordförande Henrik Fritzon hade å sin sida en mer pragmatisk ton och talade om att offentlig konsumtion och satsningar på välfärd är nyckeln till att invånare vågar konsumera. Att detta ska ske med hjälp av av högre skatter tonades ner i talet. Henrik Fritzon är intressant i ett annat avseende, nämligen att han var den som drev igenom taktikröstning på Sverigedemokraternas budget vid budgetomröstningen i Region Skåne i december för att utmanövrera värsta konkurrenten, Alliansens budget, vilket lyckades - S och Mp fick igenom sin. Hur S hanterar spelplanerna framöver återstår att se.    

Tallyssnande på  Mårtenstorget, Lund, 1 maj

Alliansen, väljarna och KD:s partiledarval

Efter valförlusten 2014 står Alliansen inför ett vägval: hur ska samarbetet se ut framöver, vem tjänar på att samarbeta mer och vem tjänar på att bryta sig loss? Forskningen ger inget entydigt svar på den frågan. Å ena sidan vinner partierna på att profilera sig och sticka ut i förhållande till andra alternativ. Det kan vara genom att lyfta en viss fråga, släppa fram nya kandidater och bli mer radikala. Det var på detta sätt Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ nådde framgångar i senaste valet.

Å andra sidan finns det något som heter regeringsduglighet och det faktum att ett parti inte kan regera ensamt, i synnerhet inte i dagens läge när antalet partier blivit fler och inget av de etablerade partierna vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Detta gör att partierna är beroende av varandra i högre grad än tidigare.

Partiledarvalet i KD kan ses som en illustration av dessa två krafter: att vilja profilera sig och sticka ut, och samtidigt skapa förtroende hos andra partier. Ebba Busch Thor slår igenom medialt men har relativt lite erfarenhet från den nationella politiken. Jakob Forssmed har betydligt bättre förankring i riksdagen, men har lite otydligare konturer. I radions P1 Morgon 2 mars deklarerade KD:s David Lega att han stödjer Forssmed med motivet att det är bättre att vara ett litet parti som får inflytande och igenom sin politik, än att vara ett något större parti i opposition. Partikamraten Lars Adaktusson, å sin sida, klargjorde att han stödjer Ebba Busch Thor med motivet att hon skulle föra in entusiasm och ny kompetens.

Det finns inget givet svar hur ett parti bör agera i kristdemokratiskt läge. Den bästa strategin är förmodligen en kombination av de båda faktorer som ser ut att öka röstning på ett litet parti i ett block: att profilera sig tydligt och samtidigt vara ett trovärdigt alternativ att samarbeta med i regering.

Sänke eller dragplåster?

Det är omflyttning i partiledarleden: ny Moderatledare följs av ny ledare för Kristdemokraterna och eventuellt Folkpartiet innan valet 2018 (även om FP:s partisekreterare Maria Arnholm i Aktuellts 21-sändning 5 februari bestämt hävdade att Jan Björklund skulle sitta kvar till nästa val). Har detta någon betydelse för valet av parti?

Studier av väljarbeteende sedan 1970-talet visar att partiledaren i Sverige har liten betydelse för partivalet i jämförelse med betydelsen ideologi/parti, men att partiledarbetydelsen har ökat något. I "Nya svenska väljare" av Oscarsson och Holmberg (2013) drar författarna slutsatsen att betydelsen av partiledaren som "sänke", d v s en person som stöter bort egna och potentiella väljare, har blivit större över tid. Tre exempel är Bo Lundgren 2002, då Moderaterna slutade på blygsamma 15.2% (medan Folkpartiet fick 13.3%), Göran Persson 2006, då S förlorade regeringsmakten, och Mona Sahlin 2010, som inte lyckades ta tillbaka den.

Det gäller alltså för Kristdemokraterna att skaffa sig en ledare som inte stöter bort väljare, snarare än att hitta det karismatiske dragplåstret. I proportionella valsystem som det svenska som bygger på samarbete och koalitioner kan det också handla om att hitta en ledare som passar ihop med de andra ledarna, framförallt på Allianssidan. Även om det finns tendenser att allianspartierna nu i opposition satsar på att profilera sig mer som enskilda partier.

Tyskland inspirerar

Det blir inget extra val i mars 2015. Politikerna ska spela med de mandat de har och "Decemberöverenskommelsen" innebär att det blir lättare för minoritetsregeringar som den nuvarande att få igenom sin politik via budgeten. Valforskare från andra sidan Atlanten står lite förundrande inför detta arrangemang: är det verkligen demokratiskt?

Överenskommelsen är att sex av riksdagens åtta partier har gjort upp om att låta den koalition som samlar flest mandat regera. Eller som regeringen själv skriver på sin hemsida: "Den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram." Detta ska gälla fram till 2022. Några experter har påpekat att detta i praktiken innebär mer blockpolitik och ett tvåpartisystem motsvarande det amerikanska. Å andra sidan är det de sex "mittersta" partierna som gjort upp och kommer att samarbeta i försvars- och energipolitik framöver. Detta är tecken på blocköverskridande samarbete som Stefan Löfven sedan länge talat sig varm för.

Personligen anser jag att det vore bättre med något färre och mer slagkraftiga partier i riksdagen. Redan innan valet i september fanns tydliga tecken på att det skulle bli en svettig regeringsbildningsprocess när det visade sig att Fi skulle få en hel del röster men förmodligen inte ta sig in, SD skulle öka stort och inget av de stora partierna S och M skulle göra ett särskilt bra val.

Jag var nyligen på besök i det tyska parlamentet Bundestag där det i nuläget bara finns fyra partier (kristdemokratiska CDU, De gröna, Socialdemokraterna, och vänsterpartiet Die Linke). Regeringen måste vara i majoritet för att säkert få igenom sina förslag. Efter senaste valet ingår de två största partierna CDU och SDP i koalition och de två mindre partierna agerar opposition. I Tyskland har väljaren två röster: en för en partilista, motsvarande det proportionella systemet i Sverige, och en för en särskild kandidat i enmansvalkretsar, motsvarande hur det ser ut i USA.

I Tyskland liksom i Sverige är det allt färre som identifierar sig med ett parti, man röstar mer och mer pragmatiskt snarare än ideologiskt. Det är möjligt att EU- och invandringskritiska AfD tar sig in i nästa val, och att det liberala FDP, som förlorade sin profil och åkte ur i senaste valet tar sig in igen om de lyckas hitta en lucka i det politiska fältet. Ändå skulle antalet partier inte överstiga sex. Detta system kanske vore något att fundera på i Sverige efter 2022?