Generationskriget

Vi har ett resultat. Fi och MP framåt, framförallt bland unga. Moderaterna tappar. Och SD:s bas växer sig starkare. Det som utmärkte EU-valet är att olika åldrar röstade olika i ännu högre grad än tidigare, visar SVT:s valundersökning. Unga röstade Fi, MP, PP ("frihetligt"). Äldre röstade FP, KD, M ("borgerligt"). En teori är att det rör sig om 1) vilka teman som betonas 2) formerna för politiken.

1) Fi, MP och PP tar upp frågor som berör unga. Jämställdhet och feminism aktualiseras på tröskeln till arbets- och familjeliv. På Internet tillbringar många en avsevärd tid av sina liv. Miljö som politisk fråga är något självklart.

2) Fi har boostat på twitter och Facebook. Det började stort med manifestationer mot rasism före jul, och accelererade under våren med homepartyn, rösta rosa och skicka Soraya till Bryssel. Det är tillgängligt och synligt, spinner en spinner fler. Det gäller att vara en i gänget. Möjligen kan de "socialistiska " formerna få en och annan att snegla på Annie Lööf och Birgitta Ohlsson.

Ett parti som också stack ut i EU-valet är Centern. Till skillnad från övriga borgerliga partier lyckades de locka väljare ganska jämnt över åldrarna. Enligt uppgift har Fredrick Federley som företräder en liberal falang fått många personröster, samtidigt som jordbrukare röstade på Centern i högre grad än tidigare. De verkar alltså ha mobiliserat både gamla och nya väljare. Prognosen för riksdagsvalet är inte lika solklar. I EU-valrörelsen framstod Centern som det parti som låg illa till i opinionen, och kan därför ha fått en skjuts av dem som stod och vägde mellan olika borgerliga partier. Detta visar också att mobiliteten bland borgerliga sympatisörer är stor. En del av dem verkar till och med ha snubblat över till MP.

Det bådar för ett spännande riksdagsval.

Strategier i EU-val

Nu är det bara drygt en vecka kvar till EU-valet 25 maj. Småpartier med starkt stöd bland högutbildade storstadsbor, till exempel Fi, har större chans i EU-valet än i riksdagsvalet eftersom valdeltagandet är lägre. Men med tanke på att opinionsmätningarna är osäkra eftersom många bestämmer sig sent är det svårt att göra kalkyler kring vilka partier som klarar spärren - ja, spärren på 4 procent gäller även för valet till Europaparlamentet. Detta kan vara en anledning att helt enkelt rösta på det parti man sympatiserar mest med.

Men även i EU-valet finns en rad strategiska faktorer att ta hänsyn till. Vilken kandidat tror jag kan driva mina hjärtefrågor mest effektivt? (Enskilda kandidater som driver särskilda frågor kan göra skillnad.) Vilken partigrupp vill jag ge stöd? (Gruppbildningar mellan partier ser annorlunda ut i Europaparlamentet jämfört med i riksdagen.) Vilken grupp har chans att bli störst och därmed ge grund för valet av EU-kommissionens ordförande? (Sammansättningen i parlamentet kommer att ge underlag för den kommande ledningen av EU-kommissionen, som är det organ som tar initiativ till ny lagstiftning.)

För den som vill tänka framåt finns alltså en hel del att överväga. Den 25 ska beslutet vara fattat.

EU-val vs riksdagsval

Hur en väljare bör tänka debatteras nu för fullt mellan röd-gröna blocket (Göran Greider) och Feministiskt initiativ (Gudrun Schyman). I val till riksdagen är det solklart, enligt Greider: man bör rösta på ett parti som med säkerhet kommer in i riksdagen. Schyman säger emot och menar att ideologisk övertygelse måste styra. I Europaparlamentsvalet ställer sig Greider på en annan sida. I ett svar till Schyman i ETC tillstår han inom parentes att han kan tänka sig att där välja Fi: ("I EU-valet kanske jag själv lägger min röst på Fi, exempelvis.")

Detta aktualiserar frågan: vad är det vi röstar på? En idé, en regering, en kandidat, ett parti? Motiven ser olika ut i olika typer av val. I Europaparlamentsvalet är andelen röstande lägre och partitillhörigheten betyder mindre. I riksdagsvalet är det regeringsbildning och partipiska som gäller. Det gör det svårare att slå sig in. I Europaparlamentsvalet kan däremot småpartier som Piratpartiet nå snabb framgång och även få inflytande i parlamentets mer lösa strukturer. I år kan det vara Fi:s tur.

Vem vinner på pre-elektorala koalitioner?

Inför valet 2010 ingick S i allians med V och MP, idag är läget mer öppet för olika samarbeten. Huruvida pre-elektorala koalitioner leder till mer eller mindre strategisk röstning (d v s instrumentell röstning på ett annat parti än det man gillar bäst) råder det delade meningar om inom forskningen. En del menar att tydliga koalitioner minskar osäkerheten för väljare som annars velat skicka en signal åt ett visst ideologiskt håll. Å andra sidan leder tydliga signaler till att partier runt spärren kan få extra röster om ett stort samarbetsparti har så det räcker och blir över. Detta gällde till exempel Moderaterna 2010, vars supportrar gick över till KD i betydande skala. Detta gjorde att KD höll sig kvar den gången.

Det svenska exemplet tyder på att koalitioner på högerkanten i vissa lägen kan gynna små partier. Men även när det inte finns tydliga signaler kan det ske en ström av väljare från ett stort till ett litet parti. Rörelsen från S till V på 1980-90 talen är ett tydligt exempel.

Ny forskning från Tyskland tyder på att partiernas uttalanden om hur de vill att väljare röstar påverkar väljares beslut. Angela Merkels ovilja att uppmana till taktikröstning på koalitionspartnern Liberala FDP i valet 2013 ska ha varit en anledning till att FDP åkte ur parlamentet med knapp marginal. Hur Reinfeldt och Löfven sköter snacket i valrörelsen - och hur väljarna reagerar - blir spännande att följa.

Partiers framgång och opinionsmätningar

Opinionsmätningar är hett i veckan: imorse var kommunikationsvetaren Jesper Strömbäck inbjuden till P1 Morgon för att svara på frågan om de är bra. Strömbäck menade att det finns risker med dem - inte minst för att de feltolkas. Han pekade också på att de kan ge direkta effekter på väljare, som att fler väljer det parti som det går bra för (sk bandwagon-effekt).

I Sverige finns dock en effekt som är än mer påtaglig: småpartiers spurt. I Sverige tenderar S och M att tappa, och småpartier, framförallt KD och V, att vinna i valrörelsens slutskede. Därtill visar ny forskning med experimentell data, som jag genomförde vid Medborgarpanelen, Göteborgs universitet, våren 2013 att inte ens vid så låga nivåer som ett stöd på 1.8 procent förlorar ett litet parti väljare. I detta fall, där det var KD.s nivåer som manipulerades, vann partiet till och med extra röster. Ett alldeles färskt labexperiment som jag just genomfört i Sverige och Kanada pekar på liknande tendenser: det finns taktiska röster så att det räcker till flera partier.

Så - vid sidan om bandwagon, glöm inte att småpartierna faktiskt kan tjäna på att ligga illa till.

Läs mer om småpartiernas spurt i Oscarsson/Holmbergs genomgång av valet 2010, sidorna 45-49 http://www.scb.se/statistik/_publikationer/ME0106_2010A01_BR_ME05BR1101.pdf

Evidence from 2010

Looking back is sometimes helpful, not least when talking about elections. Calling up Sweden 2010, there were two outspoken pre-electoral coalitions: the incumbent Centre-Right and a Socialist-Green alternative. There were a couple of parties somewhat at risk of falling below the threshold. Before the election, Prime Minister Fredrik Reinfeldt outspokenly encouraged voters to cast a strategic vote for the Centre-Right  to keep the upcoming xenophobic Sweden Democrats out of power. 

In the end, all seven parliamentary parties, and the Sweden Democrats, made it to the parliament and the Centre-Right government was elected to stay in office. Looking more closely at what happened, data from the 2010 Swedish National Election study shows that it would have been difficult for the Christian Democrats, included in the incumbent coalition, to make it if it weren't for strategic votes. When comparing voters’ first preferences in the pre-election study with their final vote choice, it appears that among those who voted for the Christian Democrats, a majority actually had the largest party in the coalition – the Moderate Party – as their most preferred party:

 First party preference and vote for Christian Democrats (KD)

Preference (%)
Left Party (V)	1,9
Social Democrats (S)	3,8
Centre Party (C)	18,9
People’s Party Liberals (FP)	13,2
Moderate Party (M)	50,9
Christian Democrats (KD)	49,1
Green Party (MP)	9,4
Sweden Democrats (SD)	0,0
n	53
percent KD votes	6,1
NOTE: Pre-election sample, voters who voted for other parties excluded. Preference(s) based on voters’ highest score on 11-point sympathy scale, including ties, (= possible to have two or more parties highest scored).

This indicates that voters had other reasons than sincere party preference to choose the Christian Democrats. Furthermore, when using a more specific measurement of "threshold incentives" (motives to vote for a party because it is in danger of not reaching the threshold to the parliament) and controlling for other factors important for vote choice, such as party identification and number of socio-economic variables, the chances to vote for the Christian Democrats increases by a quarter. These analyses also show that in this election it was the Christian Democrats and not so much the other small parties that benefited from strategic votes.

In the 2010 Swedish national election, motives related to the electoral threshold and considerations of government outcomes had a substantial impact in voting for the Christian Democrats. There was a movement from the other Centre-Right parties, in particular the Moderate Party, to this party. This year Sweden is approaching a new general election annd the coalition alternatives are not as set as last time.  This analysis of the previous election indicates that the Christian Democrats have a group of potential strategic votes. Still, no strategic votes can be taken for granted. 

For full paper and analysis of the 2010 Swedish General Election, see

http://www.tandfonline.com/eprint/uaZsqXEeRTphADEypayP/full

Journal of Elections, Public Opinion and Parties, published online

Election year

This year - 2014 - is Election Year in Sweden. Elections have inspired me for a long time - the first one I remeber is 1988 when seals were threatened and I joined to the local school - or was it a library -  where people cast their votes.

The question today is whether  the Social Democrats, with a little help from the Green party (and the Left party), will keep its lead from the opinion polls and go all way to office. The centre-right has been governing for almost 8 years, and there is a feeling that something else is needed. Furthermore, it is an issue whether the Centre party and the Christian Democrats, today included in the centre-right government "Alliance", will actually reach the electoral threshold. If they would not, the centre-right would be consideraly weakened. How far are Moderate party supporters willing to go to support weaker parts of the "Alliance"? And are supporters of other parties, such as the Green party, willing to vote for the small centre-right parties, just to keep them in parliament?

Research shows that voters identify less with a specific party than before, and as many as 20 percent of the electorate in a regular opinion poll are unable to answer which party they support or would vote for if there were a general election. The electorate is volatile and therefore trends become even more important to follow. That's the purpose of this blog. Be very welcome!

Stortorget, Lund, Winter 2013-2014