Väljare blandar ihop ledaren med partiet

Hur påverkas väljare av vilka partiledare som företräder de olika partierna? Frågan är högaktuell inför nästa val då två svenska partier nyligen har bytt partiledare/språkrör: Miljöpartiet frontas numera av Märta Stenevi, och Vänsterpartiet av Nooshi Dadgostar. Allmänheten har fått ökat förtroende för dem efter partiledardebatten 2 maj (Expressen/Sifo), men de ligger fortfarande långt efter de stora mer etablerade partiernas ledares siffror. 

Vid senaste riksdagsvalet (2018) genomförde jag i samarbete med opinionslaboratoriet LORe vid Göteborgs universitet och psykologiforskare vid Lunds universitet ett experiment som testar hur väljare associerar till partier och ledare med egna ord, och hur dessa associationer påverkar valet av parti. Vi experimenterade också med hur ordningen på beskrivningarna påverkar: om det är ledaren eller partiet som beskrivs först. Studien, som nyligen har publicerats i tidskriften Frontiers in Psychology, visar  att ledarbeskrivningar och partibeskrivningar som ges först är tydliga och speglar varandra: ledare beskrivs som en blandning av de sakfrågor och karaktäristika som ledaren representerar (t e x skola, trovärdig,  tydlig), medan partibeskrivningar centrerar kring sakfrågor (skola, frihet, EU). Båda dessa associationer - av ledare och till parti - förutsäger val av parti i lika hög grad, om det är dessa som ges  först. I andra ledet - när ledaren beskrivs efter partiet eller vice versa - är beskrivningarna mer blandade och rör egenskaper (ledare) och ideologi (partier) som är mer negativt laddade. Det är alltså de positiva, mer tydliga beskrivningarna som kommer först - oavsett om de gäller ledare eller parti - som har störst betydelse för valet av parti. I dem ingår egenskaper som kännetecknar ledaren.

I nuvarande debatt hörs ofta att väljare röstar emot något, t ex har vid de senaste valen röstning mot partier på ytterkanterna varit ett vanligt förekommande argument. Vår forskning, liksom en ny studie från den amerikanska kontexten, visar att solida bilder av ledare och sakfrågor fortfarande är det som styr väljare mest i valet.

 

 

Att följa strömmen - eller gå emot den

Under våren har Socialdemokraterna stärkt sitt stöd i opinionen, samtidigt som fler börjar ifrågasätta Sveriges sätt att handskas med krisen. Småpartierna, däremot, ligger i skymundan och människor i oro och osäkerhet ser ut att dras till kända kort. Vad skulle kunna ändra på ett sådant läge inför nästa val?

I en nypublicerad artikel undersöker jag och två forskare från Kanada och USA väljares tendens att vilja stödja ett osäkert kort, som ser ut att vara mer av en chansning att rösta på än ett större parti. Förväntningarna var att lokala sociala nätverk påverkar tendensen att välja det osäkra kortet. Det fick vi starkt stöd för i experimentet: tendensen att välja "underdogen" var betydligt högre när väljaren fick information om att några andra i ens närmaste sociala nätverk stödjer det lilla partiet, medan få röstade på underdogen när personer i det lokala nätverket såg ut att ha blandade preferenser eller när väljaren inte fick någon information alls.

Detta visar att de flesta har en tendens att välja det stora partiet. Samtidigt visar det att en bild av att ett litet parti har starkt stöd i ens omgivning kan ge en skjuts för stödet. På samma gång kan ett lokalt nätverk lura väljaren att tro att chansen att det lilla partiet röstas in är större än vad den faktiskt är.

Under Corona-krisen har nätverken blivit mer lokala och nationella/globala på samma gång: svenska medborgare följer regeringens och myndigheternas riktlinjer, vilket gjort att vi fått en mer allmän agenda än på många år. Det kan vara en förklaring till att det statsbärande partiet S ökat sitt stöd. Samtidigt är entreprenörskap, innovation och snabba fötter viktiga faktorer för att hantera krisen. Det skulle kunna bana väg för att partier slås ihop, och att lösningarna blir mer pragmatiska än vad de varit innan.

Styrning i Corona-tider: vilket land har den bästa modellen?

Forskning som är extra relevant att bedriva så här i Corona-tider är i vilka sammanhang olika styrsätt fungerar väl. Jag och nationalekonom Mats Bergman vid Södertörns högskola har tittat på den här typen av problematik från ett förvaltningsperspektiv, närmare bestämt sambandet mellan institutionell design av regleringsmyndigheter och beslutseffektivitet. Den här typen av myndigheter reglerar till exempel offentliga tjänster inom konkurrens och telekom. Vissa europeiska länder har en generaldirektör med befogenhet att fatta beslut direkt, medan andra har en styrelse som också är med i beslutsfattandet.

Vårt argument, som stöds av jämförande kvantitativ analys av data från 33 länder i Europa, går ut på att det bästa styret beror på sammanhanget, och att enmansstyre ser ut att vara det mest fördelaktiga om de styrda har gemensamma intressen. I detta fall krävs en stark och tydlig ledning som kan agera snabbt och konsekvent. Om det styrande organet däremot blir alltför otydligt, består av personer med olika intressen och tar lång tid på sig att fatta beslut, har de styrda med gemensamma intressen starkare tendens att utmanövrera det styrande organet. I denna typ av enmansstyre utesluts dock inte att råd hämtas från andra, men det slutgiltiga beslutet är det generaldirektören som fattar. Om de styrda däremot har olika intressen, argumenterar vi för att det kan vara mer fördelaktigt med fler personer i det beslutande organet, eftersom olika egenskaper och scenarios och infallsvinklar behöver tas hänsyn till mer skarpt innan ett välavvägt beslut kan fattas (jmfr beslutsfattande i domstol). Det krävs i detta fall också mer för att de styrda ska koordinera sig "mot" det styrande organet.

Corona-pandemin har inslag av båda situationerna: dels finns ett allmänintresse att begränsa smittan så långt som möjligt så snabbt som möjligt, dels har människor i olika länder olika behov vilket gör att de kan ha starkare eller svagare incitament att följa vissa råd eller direktiv. Precis som när det gäller regleringsmyndigheter för telekom-tjänster, som vi har närstuderat, har Sverige valt den mer kollegiala stilen medan Norge och Finland har enmansstyre. Mycket talar för att det finns stora fördelar med Sveriges systematiska inhämtade av kunskap och expertis och viss tröghet, medan snabbheten och direktheten som synts i det norska fallet visat en (ännu) tydligare linje för medborgarna. Eftersom vi är mitt i pågående process är det för tidigt att utvärdera den mest effektiva strategin. Min observation är att Sverige ibland väntat för länge på att ta beslut, till exempel när det gäller omslag till online-undervisning på högskolenivå, och att avråda från resor till och från utlandet och en del regioner. Vi anade dock vad som skulle ske, så på något sätt fungerade systemet och nätverkandet som en hint om vad som skulle komma - förutsatt att medborgaren följer nyhetsflödet.

Här kan du läsa mer om vår studie:
https://pol.umontreal.ca/departement/activites/activite/news/eventDetail/Event/conference-efficiency-in-bureaucracy-evidence-from-telecom-regulation-in-europe-par-annika-freden-et-mats-bergman/

Utbyte i Montréal

Den här månaden är jag på forskningsutbyte i Montréal, i fransktalande Quebec, Kanada. Senast det begav sig var fyra och ett halvt år sedan då ECPR, European Consortium for Political Research, höll sin generella konferens här och jag var i slutfasen av min avhandling om strategisk röstning. Det visar att Montréal och Quebec gärna sneglar mot Europa, samtidigt som man geografiskt ligger betydligt närmre New York och Toronto. Temperaturen nu i januari skiftar snabbt från dag till dag mellan minus 20 och plus 6 grader, vilket gör det lite svårt att hänga med i svängarna. Kontrasten mot södra Sveriges jämna blidväder är stor. Skridskokulturen är stark - de flesta åker med hockeyrör och utan hjälm. Cannabisdoften, som numera är legalt att bruka, står tät på många platser. Att de liberala strömningarna är starka i Montréal är tydligt, samtidigt som Fjällrävens Kånken syns på många yngre.

Något som också har letat sig från Sverige till Kanada är ryktet om en Skandinavisk forskningskultur där det är "lätt" att lyckas eftersom det finns så många forskningsfinansiärer. Det är förvisso sant att man om man har tur med ansökningar kan forska väl i Sverige. Men vägen dit är långt från spikrak, vilket jag försöker förklara för min kanadensiska kollegor. Efter en välavlönad och relativt trygg doktorandtid väntar ett "hål" som det är upp till en själv att fylla med innehåll. Det finns inga utstakade karriärvägar och det är upp till en själv att ta kontakter och ta tillvara på dem. Ta deltidsjobb i projekt och kombinera olika uppdrag.  

I dagsläget är jag en av dem som kan göra den här typen av utbyten med egna forskningsmedel. Det gör att jag kan träffa forskare som är inne i samma fält, testa idéers hållbarhet, och om resultat är publicerbara. Sånt är inte alls lika lätt att ta reda på i en svensk miljö. Samtidigt kan denna publiceringskultur stå i vägen för mer fritt tänkande, nya idéer o s v. Det är inte alls givet vilken miljö det är mest värt och roligast att vara forskare i. Som valforskare kan det vara rätt skönt att vara i medieskugga ett tag, och ta in nyheter från andra håll.

Att rösta på det som står på agendan

Nästa vecka släpps SCB:s stora partisympatiundersökning. Just nu gräver jag och medarbetare vid Lunds universitet djupare i vad väljares sympatier för partier bygger på, med hjälp av experimentell data från medborgarpanelen vid Göteborgs universitet som samlades in precis innan valet 2018. Där undersöker vi vilka ord som väljare använder när de fritt får beskriva några möjliga partival och deras ledare. Det visar sig att väljare i hög grad beskriver de partier de röstar på och ledare de sympatiserar med med ord som kopplas till sakfrågor, främst skola, sjukvård, och immigration. Det tyder på att sakfrågor är en mycket viktig del i röstningsbeslutet när väljare själva får säga sitt.

Dessa resultat stämmer väl överens med en rapport från Valforskningsprogrammet där väljares skäl till val av parti har undersökts systematiskt över lång tid.  Denna serie visar att just "agendaröstning"- att rösta på ett parti som har en bra position i frågor som är viktiga och som står högt på dagordningen - blivit vanligare över tid.  Det ser alltså ut som den mediala dagordningen blir allt viktigare del i röstningsbeslutet. I detta sammanhang är det också viktigt att påpeka att dagordningen kan upplevas olika från person till person, beroende på vilket medialt flöde man befinner sig i. Rapporten från Valforskningsprogrammet visar att agendaröstningen framförallt gäller röstning på Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, partier som är relativt framgångsrika i dagsläget. Återstår att se om den trenden håller i sig i SCB:s undersökning.

Mer om projektet om att undersöka väljares sympatier med kvantitativ textanalys
https://www.swecris.se/betasearch/details/project/201702941VR

Rapport från Valforskningprogrammet, Göteborgs universitet om skäl till röstning över tid
https://valforskning.pol.gu.se/digitalAssets/1733/1733639_2019-3-evertsson-s--rebro-sk--l-1988-2018-final.pdf

Vad kan rädda Liberalerna?

I dagarna duggar opinionsmätningarna tätt och sammantaget visar de att Socialdemokraterna och Liberalerna har svårt att locka sympatisörer, medan partier som varit mindre framträdande i regeringsförhandlingarna ser ut att tjäna på att ligga lågt. I en tidigare ordning skulle ny partiledare, en mer uttalad mitten-högerposition än tidigare,  och ett läge runt spärren kunna locka taktiska röster från Allianssympatisörer till L. I det nya läget ser sakfrågor och ledares betoningar av dessa ut att bli viktigare för partivalet. En studie som jag tillsammans med kollegor från Lunds och Göteborgs universitet genomförde i valrörelsen 2018 och som presenterades på Statsvetenskapliga förbundets konferens i Norrköping nyligen, visar att väljare grundar sina röstintentioner lika mycket på hur de beskriver ledare, som hur de beskriver partier. Det som spelar roll är vad väljaren först tänker på, och hur informationen framställs. Ledarbeskrivningar färgas ofta av sakfrågor.

Det har alltså betydelse vilken sakfrågeprofil en ledare väljer att företräda, för att väljare ska vilja rösta på partiet, och partiet bli starkt som helhet. När det gäller Liberalerna är det skolan som tidigare ledare givit de starkaste associationerna till, en tråd som Nyamko Sabuni inte riktigt (ännu) gjort till sin fråga. Går det att kombinera en kombination av lärande och företagande, på ett sätt som gör att L skiljer ut sig från C och S och blir attraktivt för en större grupp väljare? I dagsläget kan man knappast räkna med sympatiröster från andra partiers väljare, det gäller att vinna egna röster. 

Balansen runt spärren

När valtaktiska överväganden sjunkit in lite blir det lättare att resonera och dra slutsatser med utgångspunkt i tidigare forskning. Även om datan för årets val just börjat strömma in och inte analyserats klart än. För Statistikfrämjandets "Qvintensen" skriver jag här om hur opinionsmätningar ser ut att ha påverkat riksdagsvalet 2018 för två av partierna med minst marginal till spärren: KD och MP:

 https://statfr.blogspot.com/2018/10/hur-paverkar-opinionsmatningar.html

Inne i slutfasen: Val 2018

Valspurt! Nu är det bara två veckor kvar och många har bestämt sig, i alla fall nästan. Från partiernas håll hördes det i Ekots valspecial i lördags en liknelse att denna tid handlar om de sista kilometerna på ett maratonlopp, där det gäller att bara hålla i och inte begå några stora misstag.

Icke desto mindre finns en del att spela om fortfarande. En nypublicerad artikel i Electoral Studies som jag skrivit tillsammans med Jacob Sohlberg visar att det vid valet 2014 var många som hade ett stort parti som förstahandsval och ett litet som andrahandsval, och att andrahandsalternativet ofta var en kugge i en koalitionsregering som väljaren ville se. I detta val (2014) var det oftare det större partiet (förstahandsvalet) som drog det längsta strået.

Mycket tyder på att vi kommer att se liknande rörelse i detta val. För det första är de tänkbara koalitionsbildningarna mer osäkra än vid något av de senaste valen. Detta gör det säkrare att falla tillbaka på något som man valt tidigare. För det andra är det idag en hårdare kamp än tidigare om styrkeförhållandena mellan de tre största partierna. M, S och SD. Detta kan göra det viktigt att stå fast vid en röst på ett större parti. För det tredje ligger valet ovanligt tidigt i år vilket kan göra det svårt att samla all information som behövs för att byta spår sedan tidigare.

Något som talar för att småpartier kring spärren, främst Kristdemokraterna, ändå får en skjuts är följande: KD ser ut att ha lyckats med bedriften att fånga in tidigare Moderatsympatisörer, sannolikt dem som står en bra bit till höger. Nuvarande opinionsmätningar tyder på att partiet har en god chans att hålla sig kvar i riksdagen.

En hemvändares betraktelser inför riksdagsvalet

Nyss hemkommen från en månad i Wien ser jag svenska och Sverige med delvis nya ögon. Kan bero på sommaridyllen. Kan bero på att jag tillbringat flera veckor i ett labb. Ett är säkert: många väljare har inte bestämt sig ännu, och hur ska de (vi) kunna göra det på ett bra sätt?

Svenskarna är överlag ganska öppna för nya intryck och idéer, något som politikerna och partierna inte riktigt tagit fasta på: Stefan Löfvens första maj-tal i Stockholm präglades av trygghetstänk och på vänsterkanten hördes inte så mycket nytt. Veckans tema om miljöpolitik i Agenda (3/6-2018) låter som en lovande upptakt för de väljare som prioriterar ekonomiska likaväl som miljöfrågor.

En studie om väljare i valet och kvalet mellan två alternativ som jag genomfört med detaljerad data på individ-nivå från SOM-institutet (Samhälle, Opinion och Massmedier vid Göteborgs universitet) visar att bland de som överväger Socialdemokraterna och Miljöpartiet som möjliga val, är det fler som kryssat för att MP har en bra ekonomisk politik gentemot S. Denna fråga besvarades hösten 2016. I dagsläget är många fd Miljöpartiväljare osäkra, visar bland annat en ny undersökning från Ipsos publicerad i DN. Min studie på väljarnivå tyder på att det finns utrymme för en viss komplexitet i budskap, vilket inte präglar dagens debatt.

En annan faktor som med stor sannolikhet kommer få betydelse i årets val är vad personer i ens närmaste krets säger sig sympatisera med och rösta på. Experiment i laboratorium som jag nyligen genomfört visar att när information ges om andras preferenser, ökar benägenheten att rösta på ett "underdog"-parti även om chansen är liten att partiet faktiskt väljs in. I årets riksdagsval kan detta få konsekvenser för benägenheten att rösta på KD och Fi. Håll fortsatt utkik här om mer utförliga resultat från denna studie.

Tema: Valår

Den här terminen befinner jag mig i huvudstaden för att jobba i ett forskningsprojekt om koalitioner och beslutsfattande vid Södertörns högskola, och spana läget inför valet i höst. Inom några dagar släpps en helt färsk rapport om väljarbeteende av mig och Henrik Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, som är obligatorisk läsning för den som vill förstå vad som händer i en väljares huvud och hur det påverkar valresultat. I rapporten sammanfattar vi och diskuterar väljares beslutsprocesser utifrån ett perspektiv om partiuppsättningar, som innebär att väljaren ofta har minst ett parti utöver röstintentionen som kan bli aktuellt när det är dags för val. Något att hålla i minnet med tanke på pendlingar i opinionsmätningar.

En knorr i rapporten är att många väljare skulle tjäna på att det fanns färre, mer tydliga alternativ, eftersom beslutsfattandet då skulle kunna bli enklare och möjligen få bättre konsekvenser. Enligt psykologi- och kognitionsforskaren Amos Tversky är så kallad "eliminering" av alternativ inte nödvändigtvis en rationell process, och kvaliteten på beslutet skulle kunna bli bättre om det fanns färre att välja på. Hög grad av proportionalitet, som vi har i Sverige, är alltså inte enbart av godo då alternativen tenderar att bli fler.

Rapporten finns att läsa här 

Om spärrdramatiken

Som upptakt för valet har flera partier haft möten och nu kommer frågan flygande: kommer KD klara sig kvar ännu en gång? Och hur ska det gå för Miljöpartiet? Nuvarande läge ställer minst sagt både forskare och väljares koordinationsförmåga på prov. Vem vill rösta på MP eller Fi om inget av dessa partier säkert tar sig in? Då kan en röst på Vänsterpartiet vara bättre. Och kommer Moderatväljare som "alltid" gått över till KD göra så även denna gång? Hur mycket måste M stiga för att inte KD ska sjunka? Spännande frågor som kräver både teoretiska och empiriska svar. Jag har tidigare (i mellanvalsperioden 2013 och i valrörelsen 2014) genomfört experiment med manipulerade opinionsmätningar för KD och Fi: i dessa har respektive parti satts ligga långt under, strax under och över spärren, medan stödet för övriga partiet hållts konstant. Studierna (publicerade här) visar att ett regeringsparti som KD var vid denna period får fler taktiska röster om mätningarna visar att de ligger strax under spärren, medan ett underdog-parti som Fi gynnas av siffror runt eller över spärren för att få så många potentiella väljares röster som möjligt.


Skillnaden nu jämfört med då är att KD inte längre sitter i regering och att partiet legat relativt långt under spärren i opinionsmätningarna en längre tid. Därför har partiet mer och mer fått bilden av underdog. Vidare har Moderaterna ett klart lägre röststöd än vad de hade 2010-2014 (även om det är på uppåtgående). Därför är långt ifrån självklart att de strategiska mekanismer som gällde 2010 och 2014 kommer fungera med samma kraft nu. Om Alliansen samlar sig, Moderaterna ökar och KD ligger hyfsat nära spärren när vi går in i slutskedet av valrörelsen kan det gå vägen - annars talar mer för att fler kommer välja ett annat borgerligt parti i kommande val. Nästa frågetecken rör Miljöpartiet. Studier av data från institutet för Samhälle, Opinion, och Massmedier (SOM) som jag har gjort visar att partiet har en hög andel potentiella väljare, d v s väljare som säger att MP är ett parti som de överväger (se här). Dock ligger partiet i de senaste mätningarna farligt nära eller under spärren vilket gör att även detta partis styrka kan ifrågasättas. MP har idag status som regeringsparti och kan därför gynnas av ett läge nära spärren (jmfr KD 2014). En viktig skillnad är att partiet inte är lika tydligt placerat på en ideologisk karta som V och KD, och att ideologisk-taktisk röstning då inte blir lika given. MP måste hoppas att kärnväljarna håller fast vid sitt val och att det politiska samtalet framöver går vägen när det gäller miljö, jämställdhet, och framtidsutveckling. Samt eventuellt en och annan stödröst både från vänster och höger som hjälp för att hasa sig över spärren när det väl gäller.


Mer om detta se följande artiklar
https://www.dn.se/arkiv/nyheter/stodrosterna-kan-bli-farre-2018/

https://www.svd.se/kd-ligger-illa-till--men-har-finns-raddningen
https://www.expressen.se/debatt/darfor-klarar-mp-inte-sparren-i-valet-2018/
https://www.dn.se/debatt/stark-medvind-i-opinionen-gynnar-fi-mer-an-andra-partier/
https://www.dn.se/debatt/daliga-opinionssiffror-kan-radda-kd-kvar-i-riksdagen/

Almedalen 2017 och på väg mot valåret

Jag tillbringade tre dagar på politikerveckan i Almedalen: torsdag till lördag, KD:s, SD:s och MP:s dagar. Särskilt KD och MP är intressanta utifrån min forskning om spärrar och taktiska överväganden: de riskerar att inte ta sig in i riksdagen nästa val. Som det ser ut i nuläget är regeringsalternativen inte så tydliga. Det talar för att det blir färre koalitionsinriktade taktiska röster, och fler "ärliga" röster. Min slutsats är alltså att både MP och KD måste vinna främst ärliga röster för att klara sig kvar i riksdagen. Dessa "etablerade" partiers läge liknar alltmer oetablerade partiers, som snarare tjänar på att visa sig starka och dugliga, än att framstå som ett parti som behöver extra taktiska röster. För i detta val finns inte så många taktiska röster att låna ut, i synnerhet inte på den borgerliga sidan under den allt hårdare konkurrensen från SD. Det gör läget för KD annorlunda än tidigare.

Även MP kan drabbas av detta. 1991 åkte partiet ur i samband med att Ny Demokrati tog sig in. Gustav Fridolin gav dock ett taggat intryck på MP:s dag lördagen och framstod som mer självständig i sin roll som S-partner. Han valde valaffischen "Låt kolet ligga" när han frågades ut i TV4:s tält under hällande regn. Kaffet hos TV4 var gott och jag ser fram emot ett spännande valår där partiernas positioner, nyckelfigurer, och väljarnas respons förhoppningsvis kommer att klarna.

Ett inslag om partiernas kamp kring fyraprocentsspärren, från min insats i TV4:s valstuga, finns här

Övervägande och strider inför valet 2018

Det finns olika sätt att se på spelplanen inför ett val, och ett sätt är att ta den enskilde väljarens perspektiv Jag har just analyserat ny data från SOM-undersökningen 2016 (Samhälle, Opinion, Massmedier vid Göteborgs universitet) som visar att partierna fortfarande har en hel del att spela om. Framförallt till höger. Den fråga jag har tittat på är en ny fråga där väljaren kan ange alla partier som han eller hon överväger. Detta perspektiv kallas "partiuppsättningsmodell" och har tidigare främst använts i konsumtionsforskning, när det gäller att välja en vara. I system som det svenska, och även i andra länder med många partier, till exempel Nederländerna, blir detta ett nytt sätt att se var partierna kan nå framgångar. Svaren på frågan visar att Moderaterna idag har flest andel övervägare: 33 procent, något högre andel än Socialdemokraternas 32,5 procent. Å andra sidan delar Moderaterna sina övervägare med i huvudsak tre andra partier: L, C och SD. Den vanligaste duellen mellan partier står enligt SOM-undersökningen mellan M och L, tätt följt av M och C. Om vinden går M väl kan de alltså blåsa fram med storm, men de kan också fortsätta tappa.

Vad ska då M göra för att vinna väljarna? De ska främst rikta in sig på är yngre, högutbildade, lågt partiidentifierade, något till höger (eller något till vänster). Det är just här kampen om de flesta väljare står, här överväger man ofta fler partier än ett. Jag har även tittat på hur övervägare av två specifika partier bedömer sina tänkbara partiers politik i några sakfrågor, närmare bestämt skola, ekonomi, och invandring. Detta visar att Moderaterna särskilt ska lyfta fram ekonomi - åtminstone till höger. Här har deras potentiella väljare större förtroende för M än ett annat övervägt borgerligt parti. Däremot är M inte starkare än S när det gäller ekonomi när man frågar de som överväger de två största partierna.  Hur ser det ut för den tidigare så tajta partnern KD? Partiet har ingen chans mot M i ekonomi och invandring. Men det är jämnt lopp i skolfrågan. Där har KD, och även L, möjligheter. I skolfrågan ser det jämnt ut mellan blocken, där är sympatier spridda från V till vänster, till L och KD till höger. Jämnheten i sakfrågor mellan blocken bland de som kan tänka sig att rösta på partier från båda läger talar för att taktiska faktorer kommer avgöra vart regeringsmakten går. Samt om de borgerliga väljarna lyckas koordinera sig på "rätt" sätt.

Denna text bygger på analyser för en kommande antologi vid SOM-institutet, "Larmar och gör sig till" som ges ut i slutet av juni 2017. För fler analyser av data från samma undersökning, presenterade vid ett seminarium 25 april, se följande klipp från SVT play (ca 4 timmar in i klippet) https://www.svtplay.se/video/13358060/svt-forum/svt-forum-26-apr-09-00-1?start=auto&tab=senaste

Opinionen vänder (?)

Efter SCB.s partisympatiundersökning i torsdags har valet 2018 kommit upp på tapeten igen. KD:s chanser, S:s möjlighet till återhämtning, och MP:s öde är tre heta frågor.

Ett intressant resultat i SCB:s undersökning är andelen som svarat vet ej. Totalt är andelen osäkra 20 procent och det skiljer sig mellan partiers sympatisörer. Främst är det de som i maj-undersökningen sympatiserade med KD som gått till gruppen "vet ej". Detta tyder på att läget runt 3 procent inte gynnat bilden av KD som ett stabilt och regeringsfähigt parti. Det är dock viktigt att påpeka att forskningen talar för KD - om man håller fast vid Allianssamarbetet med Moderaterna finns taktiska röster från Moderatväljare att hämta, visar omfattande survey-experiment som jag har gjort (nyligen publicerade i vetenskaplig tidskrift). Dessa resultat bygger på att partiet ingår i en koalition som är relativt stabil. Som det ser ut nu är det mer rörligt än tidigare. Läget börjar mer likna vänstersidan inför valet 2014, där signalerna om samarbete inte var lika tydliga som på höger om center-sidan. Om KD tappat väljare till gruppen osäkra, har faktiskt Socialdemokraterna vunnit väljare från samma grupp sedan mätningen i maj, visar SCB:s data. Det talar för att partiet har etablerat sig och fått mer förtroende som partiet vid makten.  Miljöpartiet befinner sig strax över 4 procent. De har inte tappat mer sedan krisen i våras och på försommaren, men de har heller inte vunnit tillbaka förtroende.

Regeringens prestationer det kommande året blir avgörande både för S och MP:s öde och dom från väljarna: har de fått vad de velat, och finns idéer om något nytt och lovande? Motståndarna "Alliansen"  ser förvånansvärt svaga ut för närvarande, undantaget är Centerpartiets lilla lyft i opinionen.

Det är en bit kvar till nästa val, och opinionen kan mycket väl vända i en annan riktning. Nästa år är det väljarna i Nederländerna, Frankrike och Tyskland som sätter tonen.

Läs mer:
Fredén, A. 2016. Opinion Polls, Coalition Signals and Stratgeic Voting. Evidence from a Survey Experiment. Scandinavian Political Studies, published online.

http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Demokrati/Partisympatier/Partisympatiundersokningen-PSU/12436/12443/Behallare-for-Press/411493/

Spaning om taktisk röstning på miljöpartiet

Nya opinionsmätningar visar att Miljöpartiet ligger farligt nära spärren. Kommer partiet att gynnas av taktiska röster i nästa val? Att rösta taktiskt är att stå närmast ett parti men rösta på ett annat med tanke på andras (förväntade) beteende, och avsikt att påverka utfallet. Tidigare forskning visar att små partier på kanterna som har koppling till regering ibland gynnas av taktisk röstning om de ligger nära spärren till parlamentet (i det svenska fallet främst KD och Vänsterpartiet). Sådana röster har ibland avgjort val. MP, däremot, är ett parti med ny erfarenhet från regeringssamarbete närmare mitten. Socialdemokraternas och Miljöpartiets väljare står inte lika  nära varandra och regeringssamarbetet har fått mycket kritik. Detta talar emot att Socialdemokratiska sympatisörer skulle rösta på Miljöpartiet om partiet fortsätter ligga kritiskt nära spärren fram till valet 2018. Dock har partierna haft relativt kort tid på sig att visa vad de går för, och resultatet av politiken har inte synts ännu. Om partierna kan visa konkreta åtgärder som appellerar till bådas väljare skulle det tala för en upphämtning, och möjliga taktiska röster partierna sinsemellan.


Mest sannolikt är att Miljöpartiet, om nuvarande opinionsläge står sig till nästa valrörelse, främst får röster från personer som anser att det är viktigt att partiet finns representerat i riksdagen. Detta kan gälla väljare i mitten-höger, som har miljö som en av sina viktigaste sakfrågor, och väljare vänsterut, som likaledes anser att miljö bör stå högt upp på agendan i ett svenskt politiskt styre. Sådana faktorer gjorde att MP tog sig in i riksdagen 1988. Det året stod miljöfrågan högt på dagordningen bland annat på grund av omfattande säldöd. Om en liknande katastrof eller händelse skulle inträffa igen skulle fler sannolikt överväga MP som ett tänkbart alternativ, och detta övervägande skulle inte vara så kopplat till block som röstning på Alliansen eller Röd-Gröna har varit vid de senaste två valen. Miljöpartiets tillbakagång skulle alltså kunna leda till att det politiska landskapet blir mindre orienterat kring de väletablerade blocken.


En annan faktor som skulle kunna spela roll för MP:s chanser är hur tidigare och nuvarande sympatisörer av Feministsikt initiativ ställer sig till partiet. Den här mandatperioden har frågor som Fi:s väljare anser viktiga, såsom generös integrationspolitik och jämställdhet, inte representerats av MP på ett tydligt sätt. Därför är det sannolikt att Fi-sympatisörer antingen håller kvar vid sitt parti eller rör sig vänsterut, vilket nuvarande opinionssiffror visar (V går något framåt). Det är främst om mitten MP måste vinna kampen för att finnas kvar efter nästa val. De måste vinna tillbaka sina tidigare väljare, väljare som röstade på dem i EU-parlamentsvalet, och halvborgerliga väljare som anser att miljöfrågan är viktig. Där kan MP vinna både "ärliga" röster (eftersom det idag inte finns så många alternativ för den som placerar sig i mitten av den politiska vänster-högerskalan) och taktiska röster från dem som egentligen står närmare ett annat parti men vill ha med MP. En miljöfråga i topp på dagordningen, och ett miljöparti som inger förtroende i frågan, skulle förmodligen göra att partiet klarar sig kvar utan taktiska röster.

Läs mer om taktisk röstning på små partier här:

("Strategic Voting under Coalition Governments") Doktorsavhandling, Lunds universitet

Sammanställning av nationella opinionsmätningar (Sverige) hittar du till exempel på Henrik Ekengren Oscarssons blog här

 

Partisamarbeten och taktisk röstning

En uppriven Decemberöverenskommelse lämnar en mer öppen spelplan mellan partierna. En ingång till frågan är hur väljarna ser på det hela och skulle rösta om det vore val idag.

Partiernas signaler om andra partier, och opinionsmätningar, spelar stor roll för hur väljare lägger sin röst. Dels för att många väljare har ett visst utfall som mål: att ett parti ska ta sig in i parlamentet, eller få inflytande i regering. Dels för att dessa signaler säger något om hur andra kan tänkas agera: till exempel hur stor chans det är att ett visst parti blir det största partiet. För väljare som har ett visst utfall i sikte kan det leda till en "strategisk" röst på ett annat parti än det som ligger en närmast ideologiskt.

Ett av de viktigaste resultaten i min forskning är att strategisk röstning inte enbart gäller röstning på stora partier som har större chans att få inflytande, utan även på små partier som antingen ligger nära spärren för representation, eller anses ha för litet inflytande i förhållande till andra partier i parlament och koalition. I omfattande survey-experiment visar jag att partier som ingår i koalitioner tenderar att få strategiska röster om de i opinionsmätningarna ligger strax under eller på spärren, medan partier som har lösare anknytning till regeringssamarbeten behöver övertyga väljare i högre utsträckning om att de har god chans att klara spärren.

En högaktuell fråga är om Kristdemokraterna skulle gynnas av strategisk röstning om det vore val idag eller imorgon. Det som gör det svårare att svara på den frågan nu än vid valen 2010 och 2014 är att Alliansen är i opposition och att Kristdemokraterna inte är lika bundet till den gemensamma plattformen som tidigare. Moderaternas beslut att upplösa Decemberöverenskommelsen efter KD:s beslut att dra sig ut ur den visar att partiet fortfarande är en (viktig) röst i det borgerliga samarbetet och att det finns en lojalitet partierna emellan. Sådant kan smitta av sig på väljarna: i valet 2010, till exempel, uttalade Fredrik Reinfeldt att det var viktigt att rösta för en stabil Alliansregering. I det valet var det många Moderatsympatisörer som gick till KD, och Alliansen omvaldes. Experiment som jag genomförde i valrörelsen 2014 tyder på att liknande tendenser att rösta på strategiskt på KD fanns även då.

Sedan valet 2014 har dock stödet för Sverigedemokraterna vuxit och till skillnad från 2010 är mycket svårt för något av de traditionella blocken att få majoritet. Det talas om mer samarbete över blockgränserna. När partiledarna signalerar detta är det en något lägre andel "moderata" högerväljare som röstar strategiskt på KD, visar ett av mina experiment. Hur Alliansens partier samarbetar sinsemellan och med andra har alltså betydelse för hur många och vems (taktiska) röster partier inom blocket får.

Olika typer av strategisk röstning

Ett år efter valet och nya röster står på spel. Att välja parti är inte detsamma som att alltid rösta på ett visst sätt. En hel del väljare röstar strategiskt, med tänkbara utfall i form av regeringar och politik i åtanke. Andelen väljare som inte väljer det parti som de gillar bäst har ökat de senaste decennierna, från en mycket liten andel på 1960-talet till 20 procent i valet 2014. Det finns flera olika sätt att rösta strategiskt på: ibland på mindre, ibland större, partier. 

I början av 2016 kommer jag att lägga fram en avhandling om strategisk röstning i proportionella valsystem, där ett av bidragen är att utkristallisera olika typer av strategisk röstning. Den första är den typ av strategisk röstning som är mest undersökt och förekommande i alla typer av valsystem: väljare överger ett chanslöst parti för ett parti som har större chans att representeras, (man vill inte kasta bort sin röst, waste one's vote). I pluralitetssystem som till exempel det brittiska är röstning på stora partier även en signal om vilket parti man vill ska leda regeringsbildningen, eftersom regeringen oftast består av ett parti.

I proportionella system som det svenska inte är detta inte lika självklart eftersom resultatet av val ofta blir en koalitionsregering. Koalitionsbildningar innebär ytterligare skäl att rösta på ett annat parti än sitt bästa. Den andra typen av strategisk röstning innebär att man tar hänsyn till den regeringsbildning som kommer att ske efter valet: vem som har chans att ingå i regering och inneha viktiga ministerposter. Det kan leda till att man väljer ett större parti än sitt favoritparti, trots att det parti man gillar bäst har stor chans att ta plats i parlamentet, kallat "sekvensröstning" ("strategic sequencing").

Det finns också skäl att rösta strategiskt på mindre partier än det man tycker bäst om. Den tredje typen av strategisk röstning gäller röstning på ett parti som riskerar att hamna under spärren för representation. Ett skäl att lägga en sådan röst kan vara att man vill att en majoritetskoalition av partier ska styra, och då är det viktigt att alla dess delar, d v s också de mindre partierna klarar spärren ("tröskelröstning", eller "insurance voting").

Den fjärde typen av strategisk röstning rör i ännu högre grad kombinationen av partier i en koalitionsregering. Det utgår ifrån att det ibland finns anledning att rösta på ett parti som har en mer uttalad (extrem) position i ett eller flera områden än ens preferens, om man vill att koalitionspolitiken ska föras i den riktningen. Likaledes kan det vara anledning att stärka positionen för ett litet parti som man anser har för lite inflytande i förhållande till de andra i koalitionen. Detta är en form av "kompensatorisk röstning" ("compensational voting") som också kan innebära en röst på ett annat parti än det man gillar bäst.