Almedalen 2017 och på väg mot valåret

Jag tillbringade tre dagar på politikerveckan i Almedalen: torsdag till lördag, KD:s, SD:s och MP:s dagar. Särskilt KD och MP är intressanta utifrån min forskning om spärrar och taktiska överväganden: de riskerar att inte ta sig in i riksdagen nästa val. Som det ser ut i nuläget är regeringsalternativen inte så tydliga. Det talar för att det blir färre koalitionsinriktade taktiska röster, och fler "ärliga" röster. Min slutsats är alltså att både MP och KD måste vinna främst ärliga röster för att klara sig kvar i riksdagen. Dessa "etablerade" partiers läge liknar alltmer oetablerade partiers, som snarare tjänar på att visa sig starka och dugliga, än att framstå som ett parti som behöver extra taktiska röster. För i detta val finns inte så många taktiska röster att låna ut, i synnerhet inte på den borgerliga sidan under den allt hårdare konkurrensen från SD. Det gör läget för KD annorlunda än tidigare.

Även MP kan drabbas av detta. 1991 åkte partiet ur i samband med att Ny Demokrati tog sig in. Gustav Fridolin gav dock ett taggat intryck på MP:s dag lördagen och framstod som mer självständig i sin roll som S-partner. Han valde valaffischen "Låt kolet ligga" när han frågades ut i TV4:s tält under hällande regn. Kaffet hos TV4 var gott och jag ser fram emot ett spännande valår där partiernas positioner, nyckelfigurer, och väljarnas respons förhoppningsvis kommer att klarna.

Ett inslag om partiernas kamp kring fyraprocentsspärren, från min insats i TV4:s valstuga, finns här

Övervägande och strider inför valet 2018

Det finns olika sätt att se på spelplanen inför ett val, och ett sätt är att ta den enskilde väljarens perspektiv Jag har just analyserat ny data från SOM-undersökningen 2016 (Samhälle, Opinion, Massmedier vid Göteborgs universitet) som visar att partierna fortfarande har en hel del att spela om. Framförallt till höger. Den fråga jag har tittat på är en ny fråga där väljaren kan ange alla partier som han eller hon överväger. Detta perspektiv kallas "partiuppsättningsmodell" och har tidigare främst använts i konsumtionsforskning, när det gäller att välja en vara. I system som det svenska, och även i andra länder med många partier, till exempel Nederländerna, blir detta ett nytt sätt att se var partierna kan nå framgångar. Svaren på frågan visar att Moderaterna idag har flest andel övervägare: 33 procent, något högre andel än Socialdemokraternas 32,5 procent. Å andra sidan delar Moderaterna sina övervägare med i huvudsak tre andra partier: L, C och SD. Den vanligaste duellen mellan partier står enligt SOM-undersökningen mellan M och L, tätt följt av M och C. Om vinden går M väl kan de alltså blåsa fram med storm, men de kan också fortsätta tappa.

Vad ska då M göra för att vinna väljarna? De ska främst rikta in sig på är yngre, högutbildade, lågt partiidentifierade, något till höger (eller något till vänster). Det är just här kampen om de flesta väljare står, här överväger man ofta fler partier än ett. Jag har även tittat på hur övervägare av två specifika partier bedömer sina tänkbara partiers politik i några sakfrågor, närmare bestämt skola, ekonomi, och invandring. Detta visar att Moderaterna särskilt ska lyfta fram ekonomi - åtminstone till höger. Här har deras potentiella väljare större förtroende för M än ett annat övervägt borgerligt parti. Däremot är M inte starkare än S när det gäller ekonomi när man frågar de som överväger de två största partierna.  Hur ser det ut för den tidigare så tajta partnern KD? Partiet har ingen chans mot M i ekonomi och invandring. Men det är jämnt lopp i skolfrågan. Där har KD, och även L, möjligheter. I skolfrågan ser det jämnt ut mellan blocken, där är sympatier spridda från V till vänster, till L och KD till höger. Jämnheten i sakfrågor mellan blocken bland de som kan tänka sig att rösta på partier från båda läger talar för att taktiska faktorer kommer avgöra vart regeringsmakten går. Samt om de borgerliga väljarna lyckas koordinera sig på "rätt" sätt.

Denna text bygger på analyser för en kommande antologi vid SOM-institutet, "Larmar och gör sig till" som ges ut i slutet av juni 2017. För fler analyser av data från samma undersökning, presenterade vid ett seminarium 25 april, se följande klipp från SVT play (ca 4 timmar in i klippet) https://www.svtplay.se/video/13358060/svt-forum/svt-forum-26-apr-09-00-1?start=auto&tab=senaste

Opinionen vänder (?)

Efter SCB.s partisympatiundersökning i torsdags har valet 2018 kommit upp på tapeten igen. KD:s chanser, S:s möjlighet till återhämtning, och MP:s öde är tre heta frågor.

Ett intressant resultat i SCB:s undersökning är andelen som svarat vet ej. Totalt är andelen osäkra 20 procent och det skiljer sig mellan partiers sympatisörer. Främst är det de som i maj-undersökningen sympatiserade med KD som gått till gruppen "vet ej". Detta tyder på att läget runt 3 procent inte gynnat bilden av KD som ett stabilt och regeringsfähigt parti. Det är dock viktigt att påpeka att forskningen talar för KD - om man håller fast vid Allianssamarbetet med Moderaterna finns taktiska röster från Moderatväljare att hämta, visar omfattande survey-experiment som jag har gjort (nyligen publicerade i vetenskaplig tidskrift). Dessa resultat bygger på att partiet ingår i en koalition som är relativt stabil. Som det ser ut nu är det mer rörligt än tidigare. Läget börjar mer likna vänstersidan inför valet 2014, där signalerna om samarbete inte var lika tydliga som på höger om center-sidan. Om KD tappat väljare till gruppen osäkra, har faktiskt Socialdemokraterna vunnit väljare från samma grupp sedan mätningen i maj, visar SCB:s data. Det talar för att partiet har etablerat sig och fått mer förtroende som partiet vid makten.  Miljöpartiet befinner sig strax över 4 procent. De har inte tappat mer sedan krisen i våras och på försommaren, men de har heller inte vunnit tillbaka förtroende.

Regeringens prestationer det kommande året blir avgörande både för S och MP:s öde och dom från väljarna: har de fått vad de velat, och finns idéer om något nytt och lovande? Motståndarna "Alliansen"  ser förvånansvärt svaga ut för närvarande, undantaget är Centerpartiets lilla lyft i opinionen.

Det är en bit kvar till nästa val, och opinionen kan mycket väl vända i en annan riktning. Nästa år är det väljarna i Nederländerna, Frankrike och Tyskland som sätter tonen.

Läs mer:
Fredén, A. 2016. Opinion Polls, Coalition Signals and Stratgeic Voting. Evidence from a Survey Experiment. Scandinavian Political Studies, published online.

http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Demokrati/Partisympatier/Partisympatiundersokningen-PSU/12436/12443/Behallare-for-Press/411493/

Spaning om taktisk röstning på miljöpartiet

Nya opinionsmätningar visar att Miljöpartiet ligger farligt nära spärren. Kommer partiet att gynnas av taktiska röster i nästa val? Att rösta taktiskt är att stå närmast ett parti men rösta på ett annat med tanke på andras (förväntade) beteende, och avsikt att påverka utfallet. Tidigare forskning visar att små partier på kanterna som har koppling till regering ibland gynnas av taktisk röstning om de ligger nära spärren till parlamentet (i det svenska fallet främst KD och Vänsterpartiet). Sådana röster har ibland avgjort val. MP, däremot, är ett parti med ny erfarenhet från regeringssamarbete närmare mitten. Socialdemokraternas och Miljöpartiets väljare står inte lika  nära varandra och regeringssamarbetet har fått mycket kritik. Detta talar emot att Socialdemokratiska sympatisörer skulle rösta på Miljöpartiet om partiet fortsätter ligga kritiskt nära spärren fram till valet 2018. Dock har partierna haft relativt kort tid på sig att visa vad de går för, och resultatet av politiken har inte synts ännu. Om partierna kan visa konkreta åtgärder som appellerar till bådas väljare skulle det tala för en upphämtning, och möjliga taktiska röster partierna sinsemellan.


Mest sannolikt är att Miljöpartiet, om nuvarande opinionsläge står sig till nästa valrörelse, främst får röster från personer som anser att det är viktigt att partiet finns representerat i riksdagen. Detta kan gälla väljare i mitten-höger, som har miljö som en av sina viktigaste sakfrågor, och väljare vänsterut, som likaledes anser att miljö bör stå högt upp på agendan i ett svenskt politiskt styre. Sådana faktorer gjorde att MP tog sig in i riksdagen 1988. Det året stod miljöfrågan högt på dagordningen bland annat på grund av omfattande säldöd. Om en liknande katastrof eller händelse skulle inträffa igen skulle fler sannolikt överväga MP som ett tänkbart alternativ, och detta övervägande skulle inte vara så kopplat till block som röstning på Alliansen eller Röd-Gröna har varit vid de senaste två valen. Miljöpartiets tillbakagång skulle alltså kunna leda till att det politiska landskapet blir mindre orienterat kring de väletablerade blocken.


En annan faktor som skulle kunna spela roll för MP:s chanser är hur tidigare och nuvarande sympatisörer av Feministsikt initiativ ställer sig till partiet. Den här mandatperioden har frågor som Fi:s väljare anser viktiga, såsom generös integrationspolitik och jämställdhet, inte representerats av MP på ett tydligt sätt. Därför är det sannolikt att Fi-sympatisörer antingen håller kvar vid sitt parti eller rör sig vänsterut, vilket nuvarande opinionssiffror visar (V går något framåt). Det är främst om mitten MP måste vinna kampen för att finnas kvar efter nästa val. De måste vinna tillbaka sina tidigare väljare, väljare som röstade på dem i EU-parlamentsvalet, och halvborgerliga väljare som anser att miljöfrågan är viktig. Där kan MP vinna både "ärliga" röster (eftersom det idag inte finns så många alternativ för den som placerar sig i mitten av den politiska vänster-högerskalan) och taktiska röster från dem som egentligen står närmare ett annat parti men vill ha med MP. En miljöfråga i topp på dagordningen, och ett miljöparti som inger förtroende i frågan, skulle förmodligen göra att partiet klarar sig kvar utan taktiska röster.

Läs mer om taktisk röstning på små partier här:

("Strategic Voting under Coalition Governments") Doktorsavhandling, Lunds universitet

Sammanställning av nationella opinionsmätningar (Sverige) hittar du till exempel på Henrik Ekengren Oscarssons blog här

 

Partisamarbeten och taktisk röstning

En uppriven Decemberöverenskommelse lämnar en mer öppen spelplan mellan partierna. En ingång till frågan är hur väljarna ser på det hela och skulle rösta om det vore val idag.

Partiernas signaler om andra partier, och opinionsmätningar, spelar stor roll för hur väljare lägger sin röst. Dels för att många väljare har ett visst utfall som mål: att ett parti ska ta sig in i parlamentet, eller få inflytande i regering. Dels för att dessa signaler säger något om hur andra kan tänkas agera: till exempel hur stor chans det är att ett visst parti blir det största partiet. För väljare som har ett visst utfall i sikte kan det leda till en "strategisk" röst på ett annat parti än det som ligger en närmast ideologiskt.

Ett av de viktigaste resultaten i min forskning är att strategisk röstning inte enbart gäller röstning på stora partier som har större chans att få inflytande, utan även på små partier som antingen ligger nära spärren för representation, eller anses ha för litet inflytande i förhållande till andra partier i parlament och koalition. I omfattande survey-experiment visar jag att partier som ingår i koalitioner tenderar att få strategiska röster om de i opinionsmätningarna ligger strax under eller på spärren, medan partier som har lösare anknytning till regeringssamarbeten behöver övertyga väljare i högre utsträckning om att de har god chans att klara spärren.

En högaktuell fråga är om Kristdemokraterna skulle gynnas av strategisk röstning om det vore val idag eller imorgon. Det som gör det svårare att svara på den frågan nu än vid valen 2010 och 2014 är att Alliansen är i opposition och att Kristdemokraterna inte är lika bundet till den gemensamma plattformen som tidigare. Moderaternas beslut att upplösa Decemberöverenskommelsen efter KD:s beslut att dra sig ut ur den visar att partiet fortfarande är en (viktig) röst i det borgerliga samarbetet och att det finns en lojalitet partierna emellan. Sådant kan smitta av sig på väljarna: i valet 2010, till exempel, uttalade Fredrik Reinfeldt att det var viktigt att rösta för en stabil Alliansregering. I det valet var det många Moderatsympatisörer som gick till KD, och Alliansen omvaldes. Experiment som jag genomförde i valrörelsen 2014 tyder på att liknande tendenser att rösta på strategiskt på KD fanns även då.

Sedan valet 2014 har dock stödet för Sverigedemokraterna vuxit och till skillnad från 2010 är mycket svårt för något av de traditionella blocken att få majoritet. Det talas om mer samarbete över blockgränserna. När partiledarna signalerar detta är det en något lägre andel "moderata" högerväljare som röstar strategiskt på KD, visar ett av mina experiment. Hur Alliansens partier samarbetar sinsemellan och med andra har alltså betydelse för hur många och vems (taktiska) röster partier inom blocket får.

Olika typer av strategisk röstning

Ett år efter valet och nya röster står på spel. Att välja parti är inte detsamma som att alltid rösta på ett visst sätt. En hel del väljare röstar strategiskt, med tänkbara utfall i form av regeringar och politik i åtanke. Andelen väljare som inte väljer det parti som de gillar bäst har ökat de senaste decennierna, från en mycket liten andel på 1960-talet till 20 procent i valet 2014. Det finns flera olika sätt att rösta strategiskt på: ibland på mindre, ibland större, partier. 

I början av 2016 kommer jag att lägga fram en avhandling om strategisk röstning i proportionella valsystem, där ett av bidragen är att utkristallisera olika typer av strategisk röstning. Den första är den typ av strategisk röstning som är mest undersökt och förekommande i alla typer av valsystem: väljare överger ett chanslöst parti för ett parti som har större chans att representeras, (man vill inte kasta bort sin röst, waste one's vote). I pluralitetssystem som till exempel det brittiska är röstning på stora partier även en signal om vilket parti man vill ska leda regeringsbildningen, eftersom regeringen oftast består av ett parti.

I proportionella system som det svenska inte är detta inte lika självklart eftersom resultatet av val ofta blir en koalitionsregering. Koalitionsbildningar innebär ytterligare skäl att rösta på ett annat parti än sitt bästa. Den andra typen av strategisk röstning innebär att man tar hänsyn till den regeringsbildning som kommer att ske efter valet: vem som har chans att ingå i regering och inneha viktiga ministerposter. Det kan leda till att man väljer ett större parti än sitt favoritparti, trots att det parti man gillar bäst har stor chans att ta plats i parlamentet, kallat "sekvensröstning" ("strategic sequencing").

Det finns också skäl att rösta strategiskt på mindre partier än det man tycker bäst om. Den tredje typen av strategisk röstning gäller röstning på ett parti som riskerar att hamna under spärren för representation. Ett skäl att lägga en sådan röst kan vara att man vill att en majoritetskoalition av partier ska styra, och då är det viktigt att alla dess delar, d v s också de mindre partierna klarar spärren ("tröskelröstning", eller "insurance voting").

Den fjärde typen av strategisk röstning rör i ännu högre grad kombinationen av partier i en koalitionsregering. Det utgår ifrån att det ibland finns anledning att rösta på ett parti som har en mer uttalad (extrem) position i ett eller flera områden än ens preferens, om man vill att koalitionspolitiken ska föras i den riktningen. Likaledes kan det vara anledning att stärka positionen för ett litet parti som man anser har för lite inflytande i förhållande till de andra i koalitionen. Detta är en form av "kompensatorisk röstning" ("compensational voting") som också kan innebära en röst på ett annat parti än det man gillar bäst.

Partiledareffekter och strategisk röstning

Inom statsvetenskaplig forskning brukar det heta att partiledaren inte har så stor betydelse för vilket parti man röstar på. Åtminstone i particentrerade system som det svenska, där vi röstar på listor som partierna själva tagit fram, snarare än enskilda kandidater. Så här i Almedalstider är det ändå slående stort fokus på partiledaren, som håller tal varje kväll. Stort fokus på partiledaren var det också i den svenska valrörelsen 2014, och i den danska som nyligen ägde rum.

En svårighet med att i forskningssammanhang bedöma hur stor effekt partiledaren har är att den kan vara svår att separera från partipreferens. Det kan faktiskt vara så att partiledaren bidrar till att en väljare deklarerar ett visst parti som sitt bästa. Partipolitisk preferens kan alltså bestå av flera delar: bedömning av ett partis placering på en eller flera ideologiska skalor, olika sakfrågor, tidigare prestationer och ledare. Ibland tar väljaren också hänsyn till den valspecifika kontexten, såsom spärrar till parlamentet, hur stort ett parti är i förhållande till andra partier och vilka partier som har chans att bilda regering. Detta kan leda till en "strategisk" röst: att man röstar på ett annat parti än sitt bästa med avsikt att påverka utfallet.

Tillsammans med Henrik Oscarsson har jag nyligen skrivit ett kapitel om strategisk röstning, med utgångspunkt i svenska val från 1988 och framåt. Bland annat framkommer att det även i proportionella valsystem som det svenska, där flera partier har chans att representeras i parlamentet, är vanligare att överge små partier för stora än tvärtom. Under vissa omständigheter, till exempel när partierna sänder ut tydliga signaler om samarbetspartners och något parti som ingår i koalitionen riskerar ramla under spärren, ökar dock tendensen att rösta strategiskt på ett litet parti. Politiskt intresserade är också något mer benägna att överge ett stort parti för ett mindre. Läs mer om detta i vårt kapitel i den nyutgivna antologin Fragment från SOM-Institutet: http://som.gu.se/digitalAssets/1533/1533983_sk--l-att-r--sta-strategiskt-i-riksdagsval-freden-oscarsson.pdf