Vad kan rädda Liberalerna?

I dagarna duggar opinionsmätningarna tätt och sammantaget visar de att Socialdemokraterna och Liberalerna har svårt att locka sympatisörer, medan partier som varit mindre framträdande i regeringsförhandlingarna ser ut att tjäna på att ligga lågt. I en tidigare ordning skulle ny partiledare, en mer uttalad mitten-högerposition än tidigare,  och ett läge runt spärren kunna locka taktiska röster från Allianssympatisörer till L. I det nya läget ser sakfrågor och ledares betoningar av dessa ut att bli viktigare för partivalet. En studie som jag tillsammans med kollegor från Lunds och Göteborgs universitet genomförde i valrörelsen 2018 och som presenterades på Statsvetenskapliga förbundets konferens i Norrköping nyligen, visar att väljare grundar sina röstintentioner lika mycket på hur de beskriver ledare, som hur de beskriver partier. Det som spelar roll är vad väljaren först tänker på, och hur informationen framställs. Ledarbeskrivningar färgas ofta av sakfrågor.

Det har alltså betydelse vilken sakfrågeprofil en ledare väljer att företräda, för att väljare ska vilja rösta på partiet, och partiet bli starkt som helhet. När det gäller Liberalerna är det skolan som tidigare ledare givit de starkaste associationerna till, en tråd som Nyamko Sabuni inte riktigt (ännu) gjort till sin fråga. Går det att kombinera en kombination av lärande och företagande, på ett sätt som gör att L skiljer ut sig från C och S och blir attraktivt för en större grupp väljare? I dagsläget kan man knappast räkna med sympatiröster från andra partiers väljare, det gäller att vinna egna röster.