Väljare blandar ihop ledaren med partiet

Hur påverkas väljare av vilka partiledare som företräder de olika partierna? Frågan är högaktuell inför nästa val då två svenska partier nyligen har bytt partiledare/språkrör: Miljöpartiet frontas numera av Märta Stenevi, och Vänsterpartiet av Nooshi Dadgostar. Allmänheten har fått ökat förtroende för dem efter partiledardebatten 2 maj (Expressen/Sifo), men de ligger fortfarande långt efter de stora mer etablerade partiernas ledares siffror. 

Vid senaste riksdagsvalet (2018) genomförde jag i samarbete med opinionslaboratoriet LORe vid Göteborgs universitet och psykologiforskare vid Lunds universitet ett experiment som testar hur väljare associerar till partier och ledare med egna ord, och hur dessa associationer påverkar valet av parti. Vi experimenterade också med hur ordningen på beskrivningarna påverkar: om det är ledaren eller partiet som beskrivs först. Studien, som nyligen har publicerats i tidskriften Frontiers in Psychology, visar  att ledarbeskrivningar och partibeskrivningar som ges först är tydliga och speglar varandra: ledare beskrivs som en blandning av de sakfrågor och karaktäristika som ledaren representerar (t e x skola, trovärdig,  tydlig), medan partibeskrivningar centrerar kring sakfrågor (skola, frihet, EU). Båda dessa associationer - av ledare och till parti - förutsäger val av parti i lika hög grad, om det är dessa som ges  först. I andra ledet - när ledaren beskrivs efter partiet eller vice versa - är beskrivningarna mer blandade och rör egenskaper (ledare) och ideologi (partier) som är mer negativt laddade. Det är alltså de positiva, mer tydliga beskrivningarna som kommer först - oavsett om de gäller ledare eller parti - som har störst betydelse för valet av parti. I dem ingår egenskaper som kännetecknar ledaren.

I nuvarande debatt hörs ofta att väljare röstar emot något, t ex har vid de senaste valen röstning mot partier på ytterkanterna varit ett vanligt förekommande argument. Vår forskning, liksom en ny studie från den amerikanska kontexten, visar att solida bilder av ledare och sakfrågor fortfarande är det som styr väljare mest i valet.

 

 

Att följa strömmen - eller gå emot den

Under våren har Socialdemokraterna stärkt sitt stöd i opinionen, samtidigt som fler börjar ifrågasätta Sveriges sätt att handskas med krisen. Småpartierna, däremot, ligger i skymundan och människor i oro och osäkerhet ser ut att dras till kända kort. Vad skulle kunna ändra på ett sådant läge inför nästa val?

I en nypublicerad artikel undersöker jag och två forskare från Kanada och USA väljares tendens att vilja stödja ett osäkert kort, som ser ut att vara mer av en chansning att rösta på än ett större parti. Förväntningarna var att lokala sociala nätverk påverkar tendensen att välja det osäkra kortet. Det fick vi starkt stöd för i experimentet: tendensen att välja "underdogen" var betydligt högre när väljaren fick information om att några andra i ens närmaste sociala nätverk stödjer det lilla partiet, medan få röstade på underdogen när personer i det lokala nätverket såg ut att ha blandade preferenser eller när väljaren inte fick någon information alls.

Detta visar att de flesta har en tendens att välja det stora partiet. Samtidigt visar det att en bild av att ett litet parti har starkt stöd i ens omgivning kan ge en skjuts för stödet. På samma gång kan ett lokalt nätverk lura väljaren att tro att chansen att det lilla partiet röstas in är större än vad den faktiskt är.

Under Corona-krisen har nätverken blivit mer lokala och nationella/globala på samma gång: svenska medborgare följer regeringens och myndigheternas riktlinjer, vilket gjort att vi fått en mer allmän agenda än på många år. Det kan vara en förklaring till att det statsbärande partiet S ökat sitt stöd. Samtidigt är entreprenörskap, innovation och snabba fötter viktiga faktorer för att hantera krisen. Det skulle kunna bana väg för att partier slås ihop, och att lösningarna blir mer pragmatiska än vad de varit innan.

Styrning i Corona-tider: vilket land har den bästa modellen?

Forskning som är extra relevant att bedriva så här i Corona-tider är i vilka sammanhang olika styrsätt fungerar väl. Jag och nationalekonom Mats Bergman vid Södertörns högskola har tittat på den här typen av problematik från ett förvaltningsperspektiv, närmare bestämt sambandet mellan institutionell design av regleringsmyndigheter och beslutseffektivitet. Den här typen av myndigheter reglerar till exempel offentliga tjänster inom konkurrens och telekom. Vissa europeiska länder har en generaldirektör med befogenhet att fatta beslut direkt, medan andra har en styrelse som också är med i beslutsfattandet.

Vårt argument, som stöds av jämförande kvantitativ analys av data från 33 länder i Europa, går ut på att det bästa styret beror på sammanhanget, och att enmansstyre ser ut att vara det mest fördelaktiga om de styrda har gemensamma intressen. I detta fall krävs en stark och tydlig ledning som kan agera snabbt och konsekvent. Om det styrande organet däremot blir alltför otydligt, består av personer med olika intressen och tar lång tid på sig att fatta beslut, har de styrda med gemensamma intressen starkare tendens att utmanövrera det styrande organet. I denna typ av enmansstyre utesluts dock inte att råd hämtas från andra, men det slutgiltiga beslutet är det generaldirektören som fattar. Om de styrda däremot har olika intressen, argumenterar vi för att det kan vara mer fördelaktigt med fler personer i det beslutande organet, eftersom olika egenskaper och scenarios och infallsvinklar behöver tas hänsyn till mer skarpt innan ett välavvägt beslut kan fattas (jmfr beslutsfattande i domstol). Det krävs i detta fall också mer för att de styrda ska koordinera sig "mot" det styrande organet.

Corona-pandemin har inslag av båda situationerna: dels finns ett allmänintresse att begränsa smittan så långt som möjligt så snabbt som möjligt, dels har människor i olika länder olika behov vilket gör att de kan ha starkare eller svagare incitament att följa vissa råd eller direktiv. Precis som när det gäller regleringsmyndigheter för telekom-tjänster, som vi har närstuderat, har Sverige valt den mer kollegiala stilen medan Norge och Finland har enmansstyre. Mycket talar för att det finns stora fördelar med Sveriges systematiska inhämtade av kunskap och expertis och viss tröghet, medan snabbheten och direktheten som synts i det norska fallet visat en (ännu) tydligare linje för medborgarna. Eftersom vi är mitt i pågående process är det för tidigt att utvärdera den mest effektiva strategin. Min observation är att Sverige ibland väntat för länge på att ta beslut, till exempel när det gäller omslag till online-undervisning på högskolenivå, och att avråda från resor till och från utlandet och en del regioner. Vi anade dock vad som skulle ske, så på något sätt fungerade systemet och nätverkandet som en hint om vad som skulle komma - förutsatt att medborgaren följer nyhetsflödet.

Här kan du läsa mer om vår studie:
https://pol.umontreal.ca/departement/activites/activite/news/eventDetail/Event/conference-efficiency-in-bureaucracy-evidence-from-telecom-regulation-in-europe-par-annika-freden-et-mats-bergman/

Utbyte i Montréal

Den här månaden är jag på forskningsutbyte i Montréal, i fransktalande Quebec, Kanada. Senast det begav sig var fyra och ett halvt år sedan då ECPR, European Consortium for Political Research, höll sin generella konferens här och jag var i slutfasen av min avhandling om strategisk röstning. Det visar att Montréal och Quebec gärna sneglar mot Europa, samtidigt som man geografiskt ligger betydligt närmre New York och Toronto. Temperaturen nu i januari skiftar snabbt från dag till dag mellan minus 20 och plus 6 grader, vilket gör det lite svårt att hänga med i svängarna. Kontrasten mot södra Sveriges jämna blidväder är stor. Skridskokulturen är stark - de flesta åker med hockeyrör och utan hjälm. Cannabisdoften, som numera är legalt att bruka, står tät på många platser. Att de liberala strömningarna är starka i Montréal är tydligt, samtidigt som Fjällrävens Kånken syns på många yngre.

Något som också har letat sig från Sverige till Kanada är ryktet om en Skandinavisk forskningskultur där det är "lätt" att lyckas eftersom det finns så många forskningsfinansiärer. Det är förvisso sant att man om man har tur med ansökningar kan forska väl i Sverige. Men vägen dit är långt från spikrak, vilket jag försöker förklara för min kanadensiska kollegor. Efter en välavlönad och relativt trygg doktorandtid väntar ett "hål" som det är upp till en själv att fylla med innehåll. Det finns inga utstakade karriärvägar och det är upp till en själv att ta kontakter och ta tillvara på dem. Ta deltidsjobb i projekt och kombinera olika uppdrag.  

I dagsläget är jag en av dem som kan göra den här typen av utbyten med egna forskningsmedel. Det gör att jag kan träffa forskare som är inne i samma fält, testa idéers hållbarhet, och om resultat är publicerbara. Sånt är inte alls lika lätt att ta reda på i en svensk miljö. Samtidigt kan denna publiceringskultur stå i vägen för mer fritt tänkande, nya idéer o s v. Det är inte alls givet vilken miljö det är mest värt och roligast att vara forskare i. Som valforskare kan det vara rätt skönt att vara i medieskugga ett tag, och ta in nyheter från andra håll.

Att rösta på det som står på agendan

Nästa vecka släpps SCB:s stora partisympatiundersökning. Just nu gräver jag och medarbetare vid Lunds universitet djupare i vad väljares sympatier för partier bygger på, med hjälp av experimentell data från medborgarpanelen vid Göteborgs universitet som samlades in precis innan valet 2018. Där undersöker vi vilka ord som väljare använder när de fritt får beskriva några möjliga partival och deras ledare. Det visar sig att väljare i hög grad beskriver de partier de röstar på och ledare de sympatiserar med med ord som kopplas till sakfrågor, främst skola, sjukvård, och immigration. Det tyder på att sakfrågor är en mycket viktig del i röstningsbeslutet när väljare själva får säga sitt.

Dessa resultat stämmer väl överens med en rapport från Valforskningsprogrammet där väljares skäl till val av parti har undersökts systematiskt över lång tid.  Denna serie visar att just "agendaröstning"- att rösta på ett parti som har en bra position i frågor som är viktiga och som står högt på dagordningen - blivit vanligare över tid.  Det ser alltså ut som den mediala dagordningen blir allt viktigare del i röstningsbeslutet. I detta sammanhang är det också viktigt att påpeka att dagordningen kan upplevas olika från person till person, beroende på vilket medialt flöde man befinner sig i. Rapporten från Valforskningsprogrammet visar att agendaröstningen framförallt gäller röstning på Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, partier som är relativt framgångsrika i dagsläget. Återstår att se om den trenden håller i sig i SCB:s undersökning.

Mer om projektet om att undersöka väljares sympatier med kvantitativ textanalys
https://www.swecris.se/betasearch/details/project/201702941VR

Rapport från Valforskningprogrammet, Göteborgs universitet om skäl till röstning över tid
https://valforskning.pol.gu.se/digitalAssets/1733/1733639_2019-3-evertsson-s--rebro-sk--l-1988-2018-final.pdf

Vad kan rädda Liberalerna?

I dagarna duggar opinionsmätningarna tätt och sammantaget visar de att Socialdemokraterna och Liberalerna har svårt att locka sympatisörer, medan partier som varit mindre framträdande i regeringsförhandlingarna ser ut att tjäna på att ligga lågt. I en tidigare ordning skulle ny partiledare, en mer uttalad mitten-högerposition än tidigare,  och ett läge runt spärren kunna locka taktiska röster från Allianssympatisörer till L. I det nya läget ser sakfrågor och ledares betoningar av dessa ut att bli viktigare för partivalet. En studie som jag tillsammans med kollegor från Lunds och Göteborgs universitet genomförde i valrörelsen 2018 och som presenterades på Statsvetenskapliga förbundets konferens i Norrköping nyligen, visar att väljare grundar sina röstintentioner lika mycket på hur de beskriver ledare, som hur de beskriver partier. Det som spelar roll är vad väljaren först tänker på, och hur informationen framställs. Ledarbeskrivningar färgas ofta av sakfrågor.

Det har alltså betydelse vilken sakfrågeprofil en ledare väljer att företräda, för att väljare ska vilja rösta på partiet, och partiet bli starkt som helhet. När det gäller Liberalerna är det skolan som tidigare ledare givit de starkaste associationerna till, en tråd som Nyamko Sabuni inte riktigt (ännu) gjort till sin fråga. Går det att kombinera en kombination av lärande och företagande, på ett sätt som gör att L skiljer ut sig från C och S och blir attraktivt för en större grupp väljare? I dagsläget kan man knappast räkna med sympatiröster från andra partiers väljare, det gäller att vinna egna röster. 

Balansen runt spärren

När valtaktiska överväganden sjunkit in lite blir det lättare att resonera och dra slutsatser med utgångspunkt i tidigare forskning. Även om datan för årets val just börjat strömma in och inte analyserats klart än. För Statistikfrämjandets "Qvintensen" skriver jag här om hur opinionsmätningar ser ut att ha påverkat riksdagsvalet 2018 för två av partierna med minst marginal till spärren: KD och MP:

 https://statfr.blogspot.com/2018/10/hur-paverkar-opinionsmatningar.html